Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
berättat oss åtskilligt om sin ö; men att en sådan där landstrykare
till kung kommit dit, det har han aldrig nämnt ett ord
om. Nej, Karl Nemlich ljuger, och hans lärde doktor
ljuger med.»
Jockum hade då inte ett spår af känsla för hvad som
passar sig; och hur skulle han också kunna ha det? Några
böcker om, huru bildade människor skola skicka sig, hade
aldrig fallit i hans händer, och när han hos sin gamle
husbonde varit framfusig, hade denne visserligen skakat på
hufvudet, men haft fördragsamhet med det.
Herr Nemlich däremot hade mycket sinne för hvad
som passade sig, han visade därför herr Jockum tillbaka
inom dennes behöriga gränser; Jockum svarade återigen
oblygt, och nu uppstod mellan de båda gamla skolkamraterna
en så liflig tvist, att Anton, som också hade mycket sinne för
hvad som var anständigt, ej längre ansåg det passande att
höra på, för att icke förlora respekten; han gick därför bort
till sin hustru.
Paul gick nu af naturlig motvilja för sin lärare och af
gammal vänskap för Jockum helt och hållet öfver på dennes
sida och blåste alltjämt på elden, så att slutligen »nöt»
och »dumhufvud» flögo ut ur Jockum som gnistor, och
herr Nemlich måste vika undan för dem, hvilket han
äfven till slut gjorde med orden: »Hvarje band emellan
oss är brutet!»
Anton hade dragit sig ur den främmande striden, för
att hos sin Jeannette finna en egen kamp.
Fru Groterjahn hade kommit tillbaka från sin våta
promenad med tre mycket obehagliga saker: snufva i kroppen,
vrede i hjärtat och den fasta föresatsen i sin själ att draga
in tyglarna på Anton så hårdt, att det aldrig mera skulle
falla honom in att utbyta hennes sällskap mot Jahns och
den gamla damens. Anton rönte visserligen den oangenäma
känslan af, att han endast svagt skulle kunna försona sitt
begångna brott; men om sin hustrus föresats såväl som om
de medel och vägar, hon tänkte välja, hade han icke skymten
af en aning.
Eftersom Helena nu fört sin mor till kojs, drog han,
i sin åtrå efter att lägga i dagen sitt medlidande och
sina mänskliga känslor, undan gardinerna till damhytten,
men måste på grund af sin anständighetskänsla vända om
igen, ty i hytten voro ett par unga damer just inbegipna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
