Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Alexander III:s regering - Slavofilernas invärkan på utvecklingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en eller flera af dem eller af deras underlydande kunde klarligen
icke göra någon djupare värkan. De representerade icke,
upprätthöllo icke det reaktionära systemet, om de ock stodo i dess
tjänst. Med eller utan dem stod systemet kvar på den grund
Alexander III lagt genom Pobedonostseffs manifest, och hölls vid
makt af de män, det parti — slavofilpartiet — i hvars intresse
prokuratorn i den heliga synoden handlat och af hvars inflytande
han begagnat sig, ehuru han själf knappast kan sägas ha
tillhört partiet.
Utvecklingen hade förts tillbaka i de gamla gängorna. De
liberala hade med ett slag beröfvats allt inflytande på
händelsernas gång. Kampen mot endast en reaktionär regering hade
de revolutionära nog kunnat fortsätta, men gentemot den
reaktionära andliga strömning slavofilismen utgjorde, förminskades
utsikterna till framgång för deras sträfvan alltmera i mån som
slavofilismen kom till väldet. Revolutionen såg sig tvungen
att se tiden an, att uppfinna och utveckla nya metoder, att
organisera sig på nytt i enlighet med den sociala utveckling,
som börjat. I denna lågo betingelserna äfven för den
revolutionära utvecklingen, såvida den förra icke leddes så, att de
djupa orsakerna till knot och missnöje aflägsnades. Det är
därför nödvändigt att göra sig noga reda för denna sociala
utvecklings olika faser, ty endast därigenom blir det möjligt att fatta
huru den revolutionära rörelsen kunnat gå framåt, spridas och
vinna i styrka tills den blifvit hvad den i våra dagar är: en
makt, som lofvar att omgestalta det ryska samhället.
Slavofilismen var, såsom af tidigare omnämnanden
framgår, alls icke någon ny företeelse i det politiska Ryssland, lika
litet som dess afläggare, panslavismen. Och lika litet som andra
politiska strömningar i tsarriket, hade slavofilismen ursprungligen
alls varit politisk, utan filosofiskt-social. Dess egentliga
grundläggare, bröderna Konstantin och Ivan Aksakoff voro såsom
unga män intimt lierade med Herzen, Bakunin, Bjälinski och
andra utprägladt liberala, som sedermera omfattade radikala,
revolutionära eller anarkistiska läror.
Slavofilernas utveckling gick åt konträrt motsatt håll och
blef till konservatism af ytterligt reaktionär art. I början endast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
