Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett begynnelsekapitel. Skildring af Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stannat af, och allt tycktes försänkt i en ostörd slummers tunga,
dvala, arbetade hans hjerna feberaktigare och feberaktigare, och
det kändes som hans öfverfylda bröst ville sprängas af åtrå utan
namn, af saknad utan syfte, af längtan som ej hade mål och ej
hade gräns.
Tanke förträngde tanke. Bild flög fram efter bild i en
fantastisk, förvirrad fart, som vilda jagten genom vargklyftans
-skogskrönta klipphöjder, och det kändes som en verklig lisa, då
hans fantasi ändtligt stannade vid Edith Moore. Men det var
icke chansonettsångerskan han såg, icke den sminkade varelsen,
som blottad utstälde sig till salu i lampljusets oäkta dager, nej en
annan qvinna var det men med hennes drag, en annan qvinna
fin och skär, en älsklig ung qvinna, som han tyckte sig hafva
känt allt sedan sin barndom... Och hur höll han icke af henne,
icke stormande, lidelsefullt, som då man i feberglöd kastar sig
i stoftet för en firad skönhets triumfvagn, icke i frimodighet och
solskensglädje som de sunda och lyckliga, för hvilka lifvet är
lust, nej med en pryglad hunds ödmjukhet tillbad han henne.
Omanligt, slafviskt, lik en lytt, lam stackare med gråten i halsen
tigger om en almosa, lik en ångrande syndare på knä traktar
efter en himmelsk nådegåfva, så höll han af henne, älskade
henne med den skröpliges tungsinthet, hvilken trånsjukt
sträcker ut armarne efter kärleken, men icke mägtar famna den.
Och han tyckte, att han låg sjuk, sedan många år tillbaka*
sjuk till döds, dag och natt instängd i sjukrummets bleka dager,
dag och natt fängslad i sjukrummets af läkemedel inpyrda
atmosfer. Men från den brännande bädden, som han ej fick
lemna, kunde han se ut på gatan, och han såg henne dagligen
gå förbi der ute ung och fin med promenaddrägten kring den
spänstiga gestalten och den ljusa hatten öfver det bruna håret,
som i en lång lugg föll öfver pannan. Och när hon kom, reste
han sig på armbågarne, stirrade, efter henne med stora,
feber-glänsande ögon, och när hon försvann i vimlet, hviskade han
efter henne tusende välgångsönskningar för allt hennes görande
och låtande på alla hennes vägar, för att återigen med ett sjukt
barns undergifvenhet börja längta efter morgondagen, då hon på
nytt skulle gå förbi, ung och fin...
Just då slog en klocka tolf, och de många slagen ljödo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
