Note: This work was first published in 1967, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kvinnor - Tu Fang-lan, »häng oss inte, far!» 56 år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ner och min måge blev dålig. Att vara svärdotter var bittert. Jag
grät första tiden vid varje måltid. Jag fick smaka allt lidande. Så
småningom blev dock mina svärföräldrar vänliga mot mig. Men
om vi hade mat skulle först svärfar och svärmor äta och jag skulle
äta sist av alla.
Nu var vi daglönare åt en jordherre och vissa år fick vi äta det
djuren åt. Vi fick äta gräs till och med. Jag var med barn åtta
gånger i detta äktenskap. Fyra dog. De tre första var pojkar. De
överlevde. Det fjärde och femte barnet var också pojkar. De dog i
fyraårsåldern i sjukdom. Min man grät och sörjde mycket efter det
femte barnets död. Han föll i gråt var gång det nämndes. Men
sedan födde jag ett sjätte barn och det var också en pojke och då
blev han lycklig. Det sjätte barnet överlevde. Det sjunde och
åttonde var missfall. De två missfallen kanske var döttrar. Jag hade
velat ha åtminstone en dotter. Men efter missfallen blev det inget
mer.
En dotter står mycket närmare modern än vad en svärdotter gör.
Men jag fick aldrig någon dotter. Nu är det för sent.
Svärföräldrarna dog år 1929. Senare gick vi till Paoan för att ta
tjänst hos en jordherre. Men min man dog fem dagar efter det att
vi kommit fram. Då var äldste sonen tretton år och den andre
sonen var åtta år. Vi hade ju ingenstans att ta vägen så vi stannade
kvar i Paoan och dessa två äldre söner började arbeta som herdar
för att hjälpa till att försörja familjen. Jag arbetade på åkrarna och
vårt liv var mycket svårt. De rika hade all mat de ville. De åt sig
mätta på vete. Men vi hade ingenting. Vi var fattiga. Jag hungrade
så mycket att mitt hår föll ut i stora testar när jag tog i det. Tiden
i Paoan var den svåraste jag upplevat. Jag gjorde skor åt pojkarna
och fick göra dem om nätterna i återskenet från elden i spisen. Det
var bittert då. (Gråter.) Om inte andrebror hade hjälpt mig med
lite ris hade vi svultit ihjäl.
1939 gick vi sedan hit till Yenan. Här fanns kommunister och
pojkarna började arbeta som herdar. För det fick de spannmål. Här
fanns jord också. Jag arbetade med att plocka jutefrön och pressa
olja. Vi bodde då inne i staden Yenan. När staden bombades gömde
vi oss men jag blev skadad i armen av en stålbit som kom flygande.
Jag har fortfarande ett ärr. Under kriget gifte sig sedan alla
pojkarna en efter en. De gick med i gerillan men kom levande tillbaka.
När Hu Tsung-nan kom stal han vår gris och fyra hönor. Då
hade vi flyttat ut till Trettiomilabyn och där hade vi 20 mu jord.
De åt upp vår lilla oxe och all vår spannmål och förstörde allt vi
hade och min sonson som var tre år gammal avled därför.
Till Liu Ling flyttade jag 1955. Jag började göra skor åt folk.
187
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
