Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Stockholms Intecknings-Garanti-Aktiebolag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stockholms Intecknings-Garanti-Aktiebolag
Bland de enskilda bankinrättningar, vårt land eger och öfver hvilka
det kan hysa en berättigad stolthet, intages ett af de främsta rummen
af den ännu ej 30-åriga kreditanstalt, hvars namn läses här ofvan,
detta ej blott om man tar i betraktande den utveckling den på
denna jemförelsevis korta tid nått, utan äfven med hänsyn till det gagn,
hvartill den varit och fortfarande är.
Inteckningsbolagets första bildande var förenadt med stora svårigheter.
Flera orsaker voro härtill bidragande. Den allmänna ekonomiska ställningen
i landet var vid den tiden tryckt och benägenheten för aktieteckning till
följd deraf ringa. Den kreditanstalt, som skulle grundas, var dessutom till
sin art alldeles ny, och den mycket unge man, som framkommit med förslaget
om dess bildande — hr Henrik Palme — var inom vår affärsverld då
ännu okänd.
Med anledning häraf dröjde det länge, innan det erforderliga
aktiekapitalet, 250,000 kronor, kunde åvägabringas. Hr Palme nödgades under
ett helt års tid gå snart sagdt ur hus i hus bland hufvudstadens
fastighets-egare.för att uppbringa teckningen af detta ringa aktiekapital. Men sedan
isen en gång var bruten, blef framgången både hastig och betydande.
Beträffande utvecklingen i detalj af bankens verksamhet, lemnades vid
dess 25-års-jubileum af styrelsen en redogörelse, hvarur vi hemtat följande:
Vid den tid, då Stockholms intecknings-garanti-aktiebolag bildades, vid
slutet af 1860-talet, var räntan för inteckningslån i Stockholm ännu med 11
undantag sex procent. För lånesökande var det äfven icke sällan förenadt
med svårighet att finna hugade långifvare för inteckningslån.
Särskildt i sistberörda afseende har Stockholms kapitalmarknad under
de sista tjugufem åren förändrats ända till fullständig oigenkänlighet. Af de
talrika försäkringsbolag, pensionsinrättningar och andra offentliga kassor,
hvilka numera årligen placera millioner kronor mot säkerhet af inteckning i
Stockholms fastigheter, hade vid slutet af 1860-talet de ojemförligt flesta
ännu icke kommit till, och de fl någorlunda kapitalstarka kassor, hvilka
redan då funnos, voro i likhet med de enskilde kapitalisterne föga benägna
att utlemna nya inteckningslån.
Vid de nu angifna förhållandena och då Stockholms
intecknings-garanti-aktiebolags egna tillgångar till en början voro alltför obetydliga för att
med-gifva någon mera omfattande direkt utlåning, så blef det bolagets första och
vigtigaste mål att för inteckningar, hvilka af bolaget pröfvafs och befunnits
innebära fullgod säkerhet, söka vinna andra långifvares förtroende. Detta
mål söktes och vanns genom att för sådana inteckningar garantera långifvare
mot förlust af vare sig kapital eller ränta. Redan några fä månader efter
det bolaget börjat sin verksamhet, kunde de sålunda garanterade
inteckningarna med lätthet placeras mot 5 proc. ränta.
Den rikligare penningtillgång, som efter slutet af fransk-tyska kriget
gjorde sig till en tid gällande äfven i vårt land, medförde för bolaget
möjlighet att under loppet af år 1871 taga ytterligare ett steg för främjande af
fastighetskrediten inom hufvudstaden. Under sagda år började nämligen bolaget
att genom försäljning af egna obligationer uppbringa medel för utlemnande
af ouppsägbara amorteringslån. Att äfven denna nya rörelsegren motsvarade
ett tidens behof, syntes tydligt nog deraf, att redan under det första
halfåret efter amorteringsrörelsens början bolaget emottog ansökningar om
amorteringslån till sammanräknadt belopp af något öfver 8 millioner kr.
Äfven under åren 1872 och 1873 fortfor den rikliga
penningtillgången, och det blef t. o. m. möjligt att nedsätta vilkoren för nya amor-
teringslån. Under år 1874 inträffade imellertid en ny vändning i ställningen
å penningmarknaden. Tillgången å ledigt kapital blef hastigt knappare. Priset
å äfven de högst ansedda obligationerna började ånyo sjunka, och bolaget
måste derför inställa sin obligationsförsäljning. Under de fem åren 1875 till
och med 1879 fortfor samma omöjlighet för bolaget att genom försäljning af
egna obligationer anskaffa medel till nya amorteringslån. Bolaget nödgades
derför under nämda tidrymd ånyo inskränka sig till sin första rörelsegren:
garanterandet af inteckningar. Men detta garanterande skedde nu under
förbättrade och för låntagarne mera beqväma former, i det bolaget i första
hand direkt belånade de garanterade inteckningarna och sedermera sålde
desamma till kassor och enskilda kapitalister. Räntan å berörda inteckningar,
som år 1872 nedsatts till 5 procent, måste under år 1874 ånyo höjas till
5 V2 procent, hvilken räntefot sedermera oförändradt bibehölls ända till och
med 1879.
Under år 1880 inträdde ånyo en riklig penningtillgång, som denna
gång blef af sällsynt lång varighet. Den fortfor nämligen att vara nästan
oafbrutet rådande under ett helt årtionde.
Dessa förändrade förhållanden stälde för Stockholms
intecknings-garanti-aktiebolag nya uppgifter och föranledde dermed äfven anlitandet af
nya former för bolagets lånerörelse. Under första hälften af 1880-talet hade
låntagarne ännu i friskt minne den höga räntefot, som ända till slutet af
1870-talet varit gällande för inteckningslån. De voro för den skull i
allmänhet angelägna om att genom upptagande af ouppsägbara amorteringslån åt
sig betrygga det fortfarande åtnjutandet af de billigare räntevilkor, hvilka
från början af 1880-talet kunde genom bolagets bemedling åt dem beredas.
Men redan vid midten af 1880-talet började det visa sig, att låntagarne
tem-ligen allmänt förändrat mening om de förut eftersökta amorteringslånens
fördelaktighet. Med stöd af de närmast föregående fem årens erfarenhet
hän-gåfvo de sig alltmera alltmänt åt föreställningen, att ett fortsatt nedåtgående
af räntan för intecknade lån kunde äfven allt framgent förväntas. Ehuru
bolaget kort derefter blef i tillfälle att erbjuda ouppsägbara amorteringslån,
grundade på en räntefot af endast 4 procent, föredrogo derför de flesta
låntagarne att ställa sina lån på uppsägning och för detsamma betala 4 ’/2
procents ränta. För att åtminstone i någon mån äfven åt sådana lån bereda
den stabilitet, som inom fastighetskreditens område alltid är önskvärd, började
derför bolaget att från och med år 1886 begagna en ny lånetyp, de s. k.
Stående lånen. Äfven dessa lån voro ställda på uppsägning, men kunde icke
ega rum förr än efter viss tid, vanligen 5 eller 10 år.
För byggnadsverksamheten i hufvudstaden och dermed äfven för vårt
samhälles hela yttre utveckling blef den ymmiga penningtillgången under
1880-talet af en djupt ingripande betydelse. Under närmast föregående
årtionde hade stigande. bostadsbrist och stegrade hyror gått i jemnbredd med
låga husvärden och höga räntor för intecknad skuld. Den lättade åtkomst
af billiga penningar, som inträdde från början af 1880-talet, verkade en
hastig och fullständig förändring af nämnda förhållanden. Till en början
stannade de ekonomiska fördelarne af denna omgestaltning uteslutande hos
husegarne i form af lägre inteckningsränta och stigande husvärden. Men
den lockelse, som just dessa fördelar måste utöfva, gaf inom kort anledning
till en liflig byggnadsverksamhet, hvilken icke endast fylde bostadsbristen,
utan äfven sedermera framkallade bostadsöfverflöd och såmedelst åstadkom,
att de nyss nämda fördelarne af en rikligare penningtillgång så småningom
från husegarne gledo öfver till hyresgästerna, nu under formen af billigare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 16:11:32 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/rhasvindus/1/0053.html
