- Project Runeberg -  Sveriges industri - dess stormän och befrämjare / Del 1 /
57

(1894-1907) Author: Herman A. Ring
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rörstrands porslinsfabrik

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.


Rörstrands porslinsfabrik.







RÖRSTRANDS porslinsfabrik är, som bekant, belägen vid
Klara-| viken inom Adolf Fredriks församling, Stockholm. Den
egen-1 dom, på hvilken fabriken ligger, utgjordes i äldre tider af ett
|Js. k. stadgehemman, tillhörande Solna socken. Af konung
Magnus Ladulås skänktes hemmanet år 1288 till S:t Klara kloster, men
reducerades af Gustaf 1 och anslogs till underhåll för Danviks hospital. År 1630
öfvergick egendomen till borgaren, sedermera kungl. räntmästaren Mårten
Weiwitzer (adlad Rosenstjerna), hvilken lät uppföra det ännu befintliga
stora stenhuset.

Rörstrand innehades sedermera under kortare tider af Lennart
Tor-stensson, Arvid Wittenberg, Karl X Gustaf och hans broder hertig Adolf
Johan. Reducerad 1683 af Karl XI, uppläts egendomen femton år senare
till magistraten i Stockholm att därå »anlägga och inrätta manufakturer».
Det kort därefter, år 1700, utbrytande stora nordiska kriget omintetgjorde
emellertid alla planer härutinnan. I stället användes det stora huset till
förvaring af ryska fångar.

År 1725 uppläts Rörstrand åt ett bolag med begränsad ansvarighet,
hvilket hade till uppgift att tillverka s. k. delftiskt porslin. Med
porslinstillverkningen gick det emellertid länge ganska trögt. Sedan assessorn E.
M. Ingman (adlad Nordenstolpe) år 1753 ingått i bolaget, blef förhållandet
likväl bättre. Efter hand blef Ingman innehafvare af alla lotterna och vid
sin död 1773 kunde han lemna fabriken i godt skick till sina arfvingar.
Dessa sålde fabriken 1797 till öfverdirektören Bengt Reinhold Geijer, som
vidtog flera förändringar och förbättringar i fabrikens drift, inkallade tyska
mästare, inköpte från England och uppstälde i fabriken år 1807 en
ångmaskin, som det säges den första landtmaskinen, som användts i Sverige och
som ända till 1855 där var i bruk. Geijer lyckades, oaktadt krig och svår
tid i landet, drifva fabrikationen så att den lönade sig, och han
efterlemna-de vid sin död år 1815 en för den tiden ansenlig förmögenhet. Fabriken
öfvergick nu till arfvingarne och drefs under firma »B. R. Geijers arfvingar».
Ledningen handhades först af sonen, öfverdirektör Fredrik Geijer, samt
senare af assessor Pehr Lagerhjelm, född år 1778 och död år 1856. Denne
intresserade sig varmt för den svenska industrien, gjorde stora
ansträngningar att uppdrifva fabrikatets beskaffenhet, företog själf resor i England för
att studera yrket och införskref där engelska mästare, gravörer och arbetare.

Under loppet af 1820-talet öfvergick man i allmänhet från de tyska
arbetsmetoderna till de engelska, införde användning af engelska leror i
stället för de tyska och lade, sedan den engelska mästaren Holmes blifvit
anstäld, grunden till ny tillverkning. Denna kom dock först i fabriksmässig
gång, sedan en elev af Holmes, svensken S. A. Bergström, år 1833 blifvit
verkmästare. Genom köp öfvergick emellertid fabriken efter hand i andra
händer än de ursprungliga Geijerska arfvingarna, af hvilka ingen kvarstod,
sedan justitierådet N. W. Stråle, som sedan 1832 var delegare i fabriken,
år 1846 blef dess ende ägare. Den på 1820-talet grundade fabrikationen
fortsattes emellertid med ringa förändringar ända till början af 1850-talet.

År 1850 hade justitierådet Stråle till sin medhjelpare i fabrikens
förvaltning antagit sonen, hofrättsnotarien Gustaf Holdo Stråle, som efter
faderns död 1853 öfvertog ledningen af rörelsen.

1850-talet kan betraktas som en betydelsefull tid för den svenska
industrien, och man kan säga att allvarligare ansatser till dess höjande då mer
än förr gjordes. Så var särskildt förhållandet inom porslinsfabrikationen.
G. H. Stråle, lifligt intresserad för fabrikens utveckling, arbetade sig in i
gången af fabrikationen, såsom den då bedrefs vid Rörstrand, och gjorde
sig genom resor till utlandet bekant med tillverkningens ståndpunkt
därstädes. Som redan blifvit sagdt, hade tillverkningen under de sista årtiondena
undergått föga förändring, och om äfven tillverkningens belopp under åren
stigit, var dock ökningen jämförelsevis ringa och varans beskaffenhet
tämligen oförändrad.

Genom en noggrannare kännedom om förhållandena öfvertygad att
omskapning af tillverkning och fabrikens inrättning voro nödvändiga,
bemödade sig ock Stråle att genom anställande af nya krafter och införandet af
modernare hjälpmedel åstadkomma denna omskapning. Detta var ock så

mycket nödvändigare, som den andra fabriken inom landet, Gustafsberg,
vid denna tid kommit i ny ägares, grosshandlare Godenius’ händer, och
denne där genomförde en liknande omdaningsprocess.

Ett betydelsefullt steg för utvecklingen var när till fabrikens förste
verkmästare år 1855 antogs Rob. Almström, hvilken år 1850 blifvit vid
fabriken anstäld och genom teoretiska och praktiska studier samt vistelse vid
utländska fabriker varit i tillfälle att inhämta insigt i yrket. Under de år,
som nu följde, steg fabrikens tillverkning ganska betydligt: från att år 1850
hafva uppgått till 200,000 kr. med 200 arbetare, är den nu 1,520,000 kr.
med 950 arbetare; priserna efter priskurantvärde, hvarifrån dock rabatt vid
försäljningen afgår. Då priserna på varan betydligt fallit sedan år 1850
och öfver hufvud taget ej torde vara ens två tredjedelar af hvad de då voro,
blir stegringen ännu större, än siffran angifver.

År 1857 införde Almström tillverkning af kakelugnar af hvit eldfast
massa med genomskinlig glasyr, hvilken numera drifves i stor skala, och i
hvilken fabrikation, i hvad beträffar materialens beskaffenhet och
införandet af nya dekorationssätt, Rörstrand tagit steget före någon annan, vare
sig utländsk eller inhemsk fabrik.

Sedermera ha införts tillverkning af de finaste slagen af fajans, s. k.
Ironstone China och Opak, af benäkta porslin, bisquit, fältspatäkta porslin,
majolika m. m. Den mångfald af olika lerfabrikater, som vid Rörstrand för
närvarande tillverkas, torde vara större än vid kanske något annat industrielt
verk af samma slag.

Genom köp förvärfvade sig G. H. Stråle under åren 1857 och 58
största andelen af fabriken, som fortfarande bedrefs under firman »B. R.
Geijers arfvingar». År 1863 inträdde Rob. Almström såsom delegare
fabriken, och då denne år 1868 försåldes till ett bolag, Rörstrands Aktie
bolag, utsågos Stråle och Almström till disponenter, den förre för ekono
mien, den andre för tillverkningen. På grund af sjuklighet lämnade emel
lertid Stråle sin.befattning år 1894, och sedan dess är Almström fabrikens
ende disponent. - Stråle grundade under sin verksamhet vid Rörstrand den
vackra samling fajanser och porslin, som där finnas, och utgaf värdefulla
arbeten om den gamla svenska fajanstillverkningen. Han deltog vidare
under sin krafts dagar lifligt i allmänna värf, var bland annat under många år
stadsfullmäktig och ledamot i stadsfullmäktiges delegationer och komitéer;
var riksdagsman för Stockholm i det gamla borgarståndet och i Andra
Kammaren och såsom sådan använd i olika riksdagsutskott. Var under
många år dels vice ordförande, dels ordförande i »Stockholms
Fabriksförenings Fullmäktige».

Under åren 1850—1895 har fabriken blifvit fullständigt ombygd och
nyare tidsenliga förbättringar i tekniskt och sanitärt hänseende där införda.
Samtidigt hafva, sedan de äldre bostadsbyggnaderna blifvit slopade, nya
tjänstemän- och arbetarebostäder, inrymmande cirka 1,300 personer, blifvit
uppförda. — Fabriken upplyses dels med gas, dels med elektriskt ljus, har eget
varm- och kallbadhus, en särdeles effektiv sjuk- och begrafningskassa samt
sedan år 1886 en pensionskassa.

Till fabriken höra fältspat- och kvartsgrufvor vid Ytterby och
Svin-ninge i Stockholms skärgård, hvilka lämna omkring hälften af de materialier,
som ingå i porslinsmassan, och från hvilka en rätt betydlig export till
utlandet eger rum. Sedan år 1870 tillverkas vid fabriken gips enligt
paten-terad metod.

År 1874 anlade Rörstrands Aktiebolag en filialfabrik i Helsingsfors,
som numera eges af ett bolag, hvars största delägare Rörstrands Aktiebolag är.

Vid alla de utställningar inom och utom landet, hvari Rörstrand
deltagit, hafva prisbelöningar erhållits, under de sista 30 åren såsom regel
första pris. Fabrikens alster, isynnerhet af prydnadsartiklar ha vunnit en stor
efterfrågan i utlandet.

Såsom en särskild omständighet kan omförmälas att sedan Kongl.
fabriken i Meissen, anlagd år 1713, på 1860-talet flyttades från den plats,
där den ursprungligen varit förlagd, har, så vidt bekant är, ingen annan
ler-varufabrik i Europa så lång tid som Rörstrand varit i gång på en och
samma plats.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 15:35:21 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/rhasvindus/1/0057.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free