- Project Runeberg -  Sveriges industri - dess stormän och befrämjare / Del 3 /
425

(1894-1907) Author: Herman A. Ring
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åtvidaberg Baroniet Adelswärd

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.


Åtvidaberg

Baroniet Adelswärd.





Vi hafva i Sverige icke mer än ett baroni, det 1783 af K. M:t som fideikommiss för baron Johan Adelswärds och hans makas friherrinnan Katarina Funcks ättlingar stadfästa baroniet Adelswärd, stiftadt 1781 af
baron och friherrinnan Adelswärd af egendomarne Adelsnäs, Bersbo, Qvistrums
och Bersebo säteri, Åtvidabergs gods och kopparverk, Forsströms och
Ormstorps jernverk m. m., en possession som, sedan 1872 på grund af k. resolution
vissa egobyten egt rum, består af 32 »/„ mantal frälse och 32 ®/8 mantal
kronoskatte eller tillsammans 65 >/« mantal, af hvilka 51 »/„ ligga i Östergötlands och
13 6/’s i Kalmar län med en areal af 21,734,9 h:r och ett taxeringsvärde af
2,864,837 kronor.

Hufvudort i baroniet, som på samma gång tillhör de stora
jordpossessio-nernas antal i vårt land och dess storindustriella etablissement, är det urgamla
kopparverket Åtvidaberg.

Åtvidaberg är beläget cirka 312 mil sydsydost från Linköping i Ätvids
socken Bankekinds härad af Östergötlands län. Redan sedan urminnes tid tillbaka
är platsen bekant för sina koppargrufvor, som äfven voro anledning till baroniets
uppkomst. Att Åtvidaberg och trakten deromkring sedan gammalt varit platsen
för en afsevärd bergslag framgår såväl af gamla minnesmärken, otaliga gamla
gruf-vor och hytteplatser i närheten, hvilka i århundraden legat öde, som af
upptecknade häfder.

Med stöd af dylika gamla för århundraden tillbaka upptecknade
berättelser och sägner kan med ganska stor sannolikhet antagas, att kopparverksdrift
der idkats redan på 1200-talet om ej förr, samt att rörelsen redan på den tiden
varit relativt stor.

Sedan kom väl ett afbrott, som gjorde att för en tid till och med
minnet af den gamla bruksdriften bleknade, men detta berodde på en hemsökelse,
som på flere orter i vårt land gaf anledning till liknande fenomen, på
Digerdöden, som bortryckte folket i tusental och lade stora landsträckor, förut plats
för blomstrande lif, platt öde.

I början af 1400-talet synes arbetet med kopparfyndigheterna vid
Åtvidaberg emellertid ha återupptagits. År 1413 utfärdade konung Erik af Pommern
de första nu kända privilegierna för Åtvidabergs bergslag till grufdriftens
under-ättande. Sådana privilegier utfärdades sedan tid efter annan. Särskildt-att nämna
bland dem äro konung Karl Knutsons af 1468, Sten Stures af 1513 och Gustaf
Vasas af 1527.

Af dessa privilegier framgär, att man äfven bland de styrande hade den
äsigten att grufdriften vid Åtvidaberg bar af betydelse för landet och såsom
sådan förtjent af understöd och hjelp. Driften tyckes under denna period i
grufvornas historia dock icke ha tagit vidare fart »tan efter verksamheten på
och .500-talen följer, särskildt på .öoctalet, åter en tidrymd, då den
all-deles tyckes hafva legat nere.

Det nya utvecklingsskedet i Åtvidabergs historia börjar »rst på
1700-talet .739 börja intresserade personer att tänka pa malmbrytningens
återupptagande. Långsamt gick det dock ända till r754, då män med kraft ochenergr
satte sig i spetsen för arbetena och lyckades att besegra de svångheter, som
voro förbundna med dem.

Början gjordes af fänriken D. HaUonqvist, men han saknade tillräckhga
medel att ensam bedrifva aBären, Han lyckades emellertid inom kort med srg
förena lika rnsigtsfulla och kraftiga som penningstarka män för fe» exploderande,
och dermed var den utveckling tryggad, »om sedan lemnat så goda resuhat.
Bland dessa män var ock den, som sedermera grundade fiderkommrsset
Adel-“ T voro nämligen krigsrådet sedermera la.dshöfdingen baron Johan ,
Adelswärd och direktören A. Schenström. De bildade med Ha.lonqv*r 6.
ett bolag för aftämns bedrifvande, i hvilket sedan som bolagsmän ytterhga -J

| .

gingo majoren Johan Gripenvald, kammarrådet J. Steuch, landshöfdingen baron
Johan Abr. Hamilton och kaptenen grefve Fredrik Ulrik v. Rosen. Som chef
för bolaget fungerade baron Adelswärd.

Arbetena bedrefvos nu under hans ledning med kraft och insigt, och en
betydande utveckling möter genast efter det affären kommit i hans kompetenta
| händer. Med utvecklingen följde och för dess stärkande kräfdes nya privilegier.
Sådana erhöllos ock. Sålunda erhölls 1763 privilegium på anläggandet af en ny
smälthytta vid Atvidaberg.ochpåviss koltägt i socknarne deromkring jemte andra förmåner.

Redan 1764 hade bolaget också flere grufvor i orten under arbete, hade
för bergsbrukets underlättande förvärfvat flere hemman och hade utvidgat och
förbättrat sjelfva bruket på allt sätL Åtvidabergs kopparverk bestod vid denna
tid af följande byggnader: bruksgården, en ny sulubrukshytta, en rostbrukshytta,

1 en garhärd, ett vändrosthus med 16 murar och ett dylikt med 6 murar, en
klensmedja samt dessutom bostadsbyggnader, dels vid verket, dels vid grufvorna
för 52 nya hushåll som ditförskrifvits från åtskilliga bergslagsorter i riket.

Kopparproduktionen var dock i början ganska ringa. Sålunda uppgick
den år 1762 till 12 skeppund 14 lispund, 1763 till 29 skeppund, 2 lispund, 7
skålpund och 1764 till 18 skeppund, 3 lispund och a/t skålpund.

Hvad bolaget angår hade det från början stiftats med 100 lotter,
fördelade mellan de olika bolagsmännen, dock så att alltid baron Adelswärd var den
störste delegaren. Så småningom samlades allt fler af andelarne på färre
händer, så att 1772 delegerarne endast voro tvenne, baron Adelswärd med 62 och
i baron Hamilton med 38’ lotter.

Vid denna tid hade verksamheten ytterligare utvidgats. Då hade med
densamma äfven förenats jernhandtering, i det att Forsströms (nu Forsaströms)
bruk och Ormestorps jernverk införlifvats med densamma.

Tillverkningen hade nu stigit icke obetydligt Under åren 1767—71
var medeltillverkningen pr år 177 skeppund garkoppar. Den steg sedan efter
hand än mer, så att den 1777 var 754 skeppund, och ändock säges det att
den skulle ha kunnat bli ännu större om icke kolbrist förelegat

1781 blef baron Adelswärd ensam egare till verken, och två år senare
j var det som K. M:t, som ofvan nämts, stadfäste hans och hans makas begäran
att af dem och andra äfven nämda egendomar måtte bildas fideikommisset
baroniet Adelswärd.

Samtidigt med detta skedde synas än gynsammare tider än förut ha inträdt
för kopparverket. Produktionen nådde snart synnerligen aktningsvärda siffror.
Vi angifva här tillverkningen i totalsummor under tioårsperioderna från 1781 — 1898.

Tillverkningen var: 1781—90 2069,026 tons,

1791 —1800 2445,717 »

1801 —10 1418,673 »

1811—20 1145,239

1821—30 1724,872 »

1831—40 2094,628 »

1841—50 3539.305

1851—60 7327.289

1861—70 8517,655 »

1871-80 3318,713 »

1881—90 1428,069 »

1891–98 1221,531 »

Den största produktionen erhölls år 1869 då den var 1117,610 tons.

Malmen har hufvudsakligen erhållits från Bersbo och Grönhögs grufvor
i Wärna socken samt Mormors- och Malmviks grufvor i Ätvids socken. Af
dessa ha dock sedan flere år tillbaka endast Bersbo grufvor, hvilka ständigt
varit de mest gifvande, bearbetats.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 17:54:06 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/rhasvindus/3/0425.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free