Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LXXII
»M. H.! Såsom præses åligger mig att tolka sällskapets
erkänsla för det nöje ni det beredt vid åhörandet af edert
skaldestycke. Oss återstår endast en bön, den, att ni aldrig
måtte upphöra att vara en af detta sällskaps verksammaste
ledamöter, ty då ni är det, skall sällskapet ej skynda mot
sin undergång.»’ —
Synes Hammarsköld i allmänhet i sitt uppträdande
konstlös, snart sagdt rätt och slätt uttalande sitt »hjertas tankar»,
om vi så få vttrycka oss, så finna vi deremot i C. Tengborg
en ung man, som hade i sin makt att med de icke vanliga
gåfvor ban egde af naturen förena en viss förvärfvad konst,
alltid, som det synes oss, med smak. Hade han kommit att
fortgå pä författarebanan, skulle ban nog en gång kunnat
pryda en plats i don akademi, der ban, så långt det
öfverensstämde med hans naturliga modesti och moderation, tycktes
finna sina förebilder, sina läromästare.
Efter att en kort tid varit invald medlem i Y. Y. utsågs
ban till prøses för sammankomsten d. 18/12 1803. Het var
då Hammarskölds »Deklamation» och »En predikan» samt
Lagus’ »Brottslingen» belönades. I skaldekonsten ansågs
intet af de insända försöken till fullo värdt sällskapets bifall.
Præses öppnade sammankomsten med sitt förut
meddelade inträdestal, hvarefter han inledde sin offentliga
granskning med följande ord:
»I skaldekonsten hafva denna gång 1 täflingsskrifter
inkommit, ingen utan förtjenst, äfven som ingen utan några
betydligare fel. Det är sant, dessa fel öfvervägas
mångdubbelt af skönheter; men då de förra tydligen synas härröra
af brådska, har jag trott, att sällskapet icke genom en
förhastad belöning borde beröfva författarne tillfället att genom
en sorgfälligarc granskning gifva sina arbeten — stämpeln
af fullkomlighot. Och härtill hafva författarne visserligen icke
något behof af min åtgärd. Den förmätenhet har aldrig
kunnat falla mig in att tro, det mina anmärkningar härvid
vore af någon vigt. Jag vet alltför väl, hvilken inom detta
samfund mest har behof af rättelser och hvilken det således
tillhörde att emottaga undervisningar. I, M. H., hafven för
denna gång behagat omvända ordningen. Eder befallning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
