Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4
skall fatta sitt beslut i samtliga statsrådens närvaro.
Till dessa fall hör äfven det i § 39 R.F. omförmälda2).
Sammanställer man härmed de ofvan nämnda
bestämmelserna i § 43 R.F., så finner man, att konungens rätt
att i fall af utrikes resa öfverlemna styrelsen åt ett
riksföreståndarskap genom uttrycket "in pleno" i § 39
R.F. fått ett inskränktare giltighetsområde, än den an-
l) Vid första påseendet kan det synas, som om § 40 R.F.
stadgade samma regel för styrelsens öfverlemnande åt ett
riksföreståndarskap i fal] af konnngens sjukdom. Det heter nämligen där, att, om
konungen blir så sjuk, att han icke vårdar regeringsärendena, så skall med
riksstyrelsen förhållas så, som i föregående § bestämmes. Detta torde
emellertid icke böra fattas så, att alla de i § 39 R.F. föreskrifna
detaljformer skulle behöfva äfven här iakttagas, utan bestämmelsen afser nog
endast det, att om konungen blir sjuk, skall styrelsen föras af samma
myndighet, som skulle funktionerat i fall af hans utrikes resa, och att
dess befogenhet skall vara densamma i båda fallen. Bestämmelsen om
statsrådets hörande in pleno gäller således icke här, och statsrådets
tankar torde öfverhufvud taget icke alls här behöfva inhemtas. Det
vore också föga rimligt, om konungen vid en hastigt påkommande
allvarsam sjukdom skulle nödgas hålla plenisammanträde med statsrådet
och tillfråga detsamma om dess tankar, huruvida han vore så sjuk, att
han finge för tillfället lemna styrelsen ifrån sig åt det
riksföreståndarskap, regeringsformen för dylika fall stadgar. Insändandet af
vederbörlig sjukdomsattest torde således få anses tillfyllestgörande för, att
riksförest åjidarskapet skall kunna konstituera sig. Aschehoug anför
visserligen (1,163) åtskilliga exempel på, att konungen i dylika fall genom
resolution i statsrådet bemyndigat riksföreståndarskapet. Därför lägger
grundlagen intet hinder i vägen, men fordrar det å andra sidan icke»
heller, och Aschehoug torde gå för långt, då han anser denna form
nödvändig, isynnerhet som han dock måste erkänna, att om den icke
iakttages, kommer saken att bero på, om konungen faktiskt vårdar
regeringsärendena eller icke. Hans åsikt om, att i fall af konungens
inträffande sinnessjukdom representationerna måste sammankallas för att i
sista hand afgöra, om ett riksföreståndarskap skall behöfvas eller ej,
hvilar endast på lämplighetsskäl och saknar hvarje stöd i grundlagarne.
Antager man icke denna tolkning af § 40 R.F., så råkar man, som af
det följande framgår, i svårighet att förklara, huru, om konungen
underinrikes resa eller i fält sjuknar ner, ett riksföreståndarskap skall kunna
inträda, då ju samtlige statsrådens närvaro under sådana
omständigheter icke kan åstadkommas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
