Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nadsvett och det vi anse för hövlighet. Att fråga om allt som icke
angår honom, att falla folk i talet, att gå med smutsiga fötter på ett
rent golv, att tränga sig på folk och uppehålla dem, till sådana
oskickligheter gör sig lappen varje dag skyldig.»
»Men», påpekar Demant-Hatt, »trots lapparnas utpräglade sinne
för det humoristiska, behöver man aldrig ängslas för att bliva
utskrattad, om man kommer att på ett komiskt sätt försynda sig mot
kåtaskick. Jag kommer hela mitt liv att minnas den reprimande jag
fick av Sara, då jag engång kom att skratta åt en herremans totala
brist på färdighet att röra sig i kåtan: — Du får icke skratta åt en
främling, vad skall han tänka, han som ju icke förstår vårt språk.
Detta är kultur, lapparnas egen kultur.»
Ett gott betyg för belevenhet och god ton är också följande
yttrande av samma författare: »En lapp griper aldrig begärligt efter
maten, om han aldrig så länge har varit utan föda, han bevarar sin
lugna balance, äter långsamt och i tysthet, och medan han äter är
han helig och otillgänglig. . . han plågas varken med frågor eller
konversation av någon art, även om han sitter inne med aldrig så
intressanta upplysningar och de närvarande pinas av nyfikenhet.»
Ernst Lampén karakteriserar lapparna såsom »det finkänsliga
folket». A. Aspelin beskriver sin lapska tjänarinna som »en av
naturen ovanligt fin, ja nästan förnäm varelse». Pastor Stockfleth
skriver: »Kommer jag in till lappar eller dessa till mig och jag säger:
— Nu skall du eller ni vara skolmästare och jag skall vara
skolbarn, då småle och skratta de och äro ännu mera aktningsfulla än
förr och tacka, när de gå. Emellanåt förstå de icke att avlägsna sig i
rätt tid, men jag behöver då blott säga: — Nu är jag trött, eller nu
vill jag sova, nu vill jag spisa, så skynda de strax ut med synbarlig
ängslan över att ha plågat mig för länge.»
Jacob Fellman fäste sig vid, att en av de lappar, som »jojkade»
sina gamla sånger för honom, »alltid utelemnade förbannelser,
emedan han fann dem vara så syndiga, att han icke velat lära sig dem
ehuru han,» som Fellman trodde, »det oaktadt hade dem i minnet
väl förvarade.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
