Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
enda förvirradt kaos. Ekon från samtalet däruppe tumlade om
i hennes fantasi; ord som motsade hvarandra, tonfall, så
milda och ömma, att de ljödo som musik, och ibland så
skärande och kalla som is — blickar som på en gång smekte
och sårade henne... Hvad betydde allt detta? Var det något
fantasiens gyckelspel, hade hon tappat bort något i en
tillfällig stämning, någonting som skulle återkomma, eller ■—
eller... Plötsligen skingrade sig det förvirrande dunklet
inom henne, och en enda klar tanke skar henne genom
hjärtat: »Han vill bli af med mor, han skäms för henne,
under alla hans vackra omsorger om oss, hans storslagna
frikostighet gömmer sig bara högmod och själfviskhet...
Men kan det vara så, har jag inte sett och hört orätt,
kan man ha en sådan prägel af höghet och ädelhet som
han har — och på samma gång vara så liten och futtig?
O Gud... jag hade hellre velat dö.»
Kvidande gömde hon ansiktet ännu djupare i händerna.
Det föreföll henne, som om hon i mörkret bakom sina slutna
ögonlock sett en underlig syn: en dyster solnedgång med
tunga, eldfärgade moln... Ja, någonting slocknade i detta
ögonblick, någonting gick för alltid ned i tunga skyar —
hvad var det — var det lifvets glädje, var det tron — var
det denna känsla af tillit, af beundrande ömhet, som var
ett lifsvillkor för hennes kärlek?...
Hur länge hon suttit så visste hon ej, det kunde ha
varit dagar, så sällsamt förändradt föreföll henne allt, så
långt borta de tilldragelser, som hände i går. Hon reste
sig upp och betraktade sitt ansikte i spegeln; hon var
alldeles blek, de blå ådrorna vid tinningen framträdde skarpa,
och ögonen voro onaturligt stora och mörka, liksom hade
deras djup plötsligen fyllts af sorgens dunkel. »Att några
ord kunna göra en sådan förändring,» tänkte hon rysande.
Hon lade sig ned på soffan och svepte in sig i en schal,
ty hon frös trots den starka värmen. Så vände hon sig
mot väggen och slöt ögonen. »Mamma, lilla älskade mamma!»
upprepade hon ett par gånger med ett barnsligt jämrande.
Och hennes tankar började att med oändlig ömhet kretsa
kring moderns bild. »Stackars min lilla mamma, hvad du
har fått lida... alltid, alltid... och nu, då jag trodde allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
