Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagen innan Max skulle resa var det blåsigt
ocli regnigt; Ellen satt på sitt rum, i den stora
länstolen med högt ryggstöd och smekande schagg-
öfverdrag, satt hopkrupen så långt inne som möj-
ligt, med en bok i handen.
Hou läste icke. Med fuktiga ögon stirrade hon
framför sig, och färgen på hennes kinder var star-
kare än vanligt.
Hon förstod sig icke sjelf, kunde omöjligt komma
på det klara med sig sjelf.
Det kändes som en tryckande nedstämdhet, men
på samma gång som en lättnad att han skulle resa.
Det var ingenting klart, ingenting konkret, ingen-
ting som hon kunde fixera — det föreföll henne,
som om en isande tomhet skulle sänka sig ner
öfver hennes lif från den stunden, då han icke
längre var i hennes närhet; men sjelfföraktet och
slitniugarne och halfheten skulle åtminstone vara
förbi.
Ju läugre hon satt, dessmer brände hennes kin-
der, och dess fastare blef hennes beslut att taga
smärtan ocb tomheten och bli halfheten kvitt.
Härvid kom det öfver henne ett ljuft medlidande
med henne sjelf. Ahja! Visst var det bittert, men
man fick försöka att bära det. Det fans ingen
annan utväg.
Hon for upp vid en lätt knackning på dörren.
»Stig in!»
Det var naturligtvis Max.
Han var blek och nedstämd; hans ögon hade ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
