- Project Runeberg -  Romanhjeltinnan. Novell /
112

(1849) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

112

art, ty intet enda af fruntimren — med undantag af våra
tanter och Blenda — undgick en viss elektrifiering.

Öfverstinnan var hvarken mer eller mindre fin eo
gammat fryntMg hedersgumma, den der gerna såg sig
utmärkt som den förnämsta i den lilla kretsen, hvilken ock
mycket fjäsade för henne.

Hennes son kammarjunkaren var deremot en ungartig
man, som roade sig att Qäsa för de unga fruntimren. Han
håle ett sätt att prata, som helt och hållet förtjuste dem,
och han talade tillräckligt gerna för att icke ledsna på att
höra sig sjelf.

Men till sina vanliga åhörarinnors och beundrarinnors
stora missbelåtenhet gjorde ban sig i dag förtjent af ett
visst klander.

Knappt hade han en qvarts timma låtit sin tunga
genomlöpa den intressanta bana, der den med så mycken
smak brukade kapriolera, än ban hastigt afbröt och vände
sig, icke till Henriette, som var beredd på och van vid
en mera uteslutande uppmärksamhet, utantill Blenda,
hvilken ban helt okonstladt nalkades med en h-åga om det
in-tryck, som Stockholms sköna nejder gjort pä henne.

"Jag fruktar att jag ej kan reda det!" svarade hon
med sitt intagande leende. "Men jag bar ej ens drömt
om något så präktigt."

"Icke ens drömt — det vill säga att fröken anser dec
drömmen alltid öfverträffar verkligbeten?"

"Jag inbillar mig åtminstone att det ganska ofta är
händelsen."

"Och jag gissar att fröken nog framdeles ändrar tan*
ke . . . Men får jag ej lof att hålla de der grässtråna —
vi stockholmare förstå oss också på att binda strå i
gröngräset."

Och till Henriettes djupa förtrytelse satte sig
kammarjunkaren nu bredvid Blenda, artigt framräckande handen
för att sammanhålla de grässtrån, som hon, sig sjelf ihre»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 16:26:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/romanhjelt/0116.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free