Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romas kristna katakomber.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
historia vi skola hafva anledning att återkomma. Detta
antagande saknar ingalunda skäl för sig. I cemeteriet
finnas dessutom hedniska inskrifter, ehuru söndersågade och
stympade samt använda att tillsluta de kristnas loculi, som
antyda att här ett hedniskt grafhvalf förvandlats till en
kristen katakomb. Äfven den andra till S. Callisto hörande
arean visar genom de tegel, som ingå i dess konstruktion
och hvilkas inskrifter vitna om att de blifvit förfärdigade
under Marcus Antoninus, att den är äldre än Callistus!
Hur kom det sig nu, att dessa katakomber bytte om namn
och uppkallades efter en romersk biskop, som lefde senare
än dess första uppkomst?
De första kristna cemeterierna voro i likhet med
den ofvan nämnda S. Lucina gåfvor af förmögna kristna
män och kvinnor, isynnerhet af dessa senare; i lagens
ögon fortforo de dock att tillhöra sina ursprungliga egare
och deras efterkommande. Emellertid började de kristna
att göra sig till godo de lagar, som gåfvo skydd åt
begrafningsgillen, collegia funeraticia, och förvärfvade sig egna
begrafningsplatser. Cemeteriet vid Via Appia var det första
och länge det enda, som tillhörde de kristna såsom
korporation, och så kallades det cemeteriet i särskild mening.
Callistus utvidgade och förskönade det, och däraf kom det att
genom århundradena bära hans namn. Det var därför äfven
naturligt, att det tredje århundradets påfvar ville hvila där,
på kyrkans egen mark och midt ibland dem som i lifvet
tillhört deras hjord. Ej häller skulle det komma att där
saknas kvarlefvor af martyrer, och att hvila nära dem var
städse ansedt som en stor ära.
Som vi ofvan sågo hade de Rossi genom upptäkten
af påfven Cornelius’ grafskrift kommit till visshet för sig
själf att han befann sig i närheten af den sökta
påfvekryptan. Äntligen lyckades han efter fem års
ansträngningar, i mars 1854, häfva andras tvifvel och nå sitt mål.
Han hade fäst sin uppmärksamhet vid en större hop af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
