Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Midt under sina oroliga lif och med utsigten af
en smärtsam död betraktade dessa första Kristi
bekännare grafven endast som en säker och gin väg till
saligheten. Långt ifrån att dermed förbinda bilder af
qval och fasa, bemödade de sig att förljufva den med
ljusa och glada färger; att framställa döden under de
mest angenäma sinnebilder; att bekransa den med
blad och blommor. I dessa mörka kryptor, bland alla
dessa de dödas qvarlefvor, ser man inga dystra
symboler, inga bilder af nöd och sorg, inga tecken till
vrede, inga uttryck af hat och hämndlystnad; tvärtom
andas allt känslor af sinneslugn, mildhet, kärlek och
broderlig kärlek . . . Äfven i de första kyrkorna, då
man försökte sig med taflor på väggar och kupoler,
voro ämnena alla tagna från den heliga skrift. De
målare, som arbetade öfver jorden, hade samma
inspirationskälla, som de artister, som prydde
katakomberna, och denna källa var bibeln.»[1]
Innan vi lemna frågan om de sköna konsterna i
katakomberna, skola de förse oss med ännu ett
vittnesbörd mot ett bruk, som Rom till sin eviga skam
infört, nämligen bruket att liksom de hedniska
konstnärerna framställa den store Guden, den evige,
odödlige och osynlige Jehovah under gestalten af en
förgänglig menniska. Ehuru de första kristna med all vördnad
och finkänslighet afbildade sin Herre och Mästare i
menniskogestalt, vågade de aldrig framställa Gud
Fader i kötts liknelse.[2]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
