Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 5
ftÖSTRÅTT FÖR KVIKN0R
5
Kvinnorösträttens riksdagshistoria.
Första gången kvinnans politiska
rösträtt på allvar behandlades i
riksdagen torde ha varit år 1884, då den
gamle frihetskämpen Fredrik Borg i
Andra kammaren väckte motion om
valrätt och valbarhet för kvinnor på
samma villkor, som då gällde för män.
Det vilar över hr Borgs motion en
viss enkelhet och klarhet. Den är
ganska kort och utmynnar i ett yrkande
att början av § 14 Riksdagsordningen
erhåller följande lydelse:
Valrätt tillkommer inom den
kommun, där de bosatte äro, en var i
kommunens allmänna angelägenheter
röstberättigad man och kvinna, vilken
o. s. v. samt § 19:
Till ledamöter i Andra kammaren
kunna endast väljas personer ...
Motiveringen börjar med ett
påpekande av, att Andra kammaren flera
gånger uttalat sig för en utsträckning
av den politiska rösträtten (för män),
men "Första kammarens bleklagda nej
har dock varit lika envist som Andra
kammarens vidhållande av sitt
reformsträvande i denna punkt". Hr Borg
anser huvudskälet härtill ha varit att
Första kammaren fruktade, att
tyngdpunkten för den politiska makten inom
Andra kammaren skulle övergå till
personer, för vilkas politiska
kvalifikationer den ej ansåg sig ha
tillräckliga garantier. En dylik tveksamhet
borde ej möta vid denna reform, då de
kvinnor, som skulle komma i
åtnjutande därav, voro alltför få för att
Över-flygla männen. Sedan talar han om de
ökade fri- och rättigheter kvinnan fått
under de sista årtiondena — särskilt
nämnes den kommunala rösträtten —
männa synpunkter som tala för kvinnans
rösträtt, vilka framställts i den nu
föreliggande regeringspropositionen. Mötet
präglades alltigenom av en glad och angenäm
stämning. Sång utfördes av fröknarna
Hultqvist och Hallberg. 4 nya medlemmar
anmäldes.
Öxnereds F. K. P. R. avhöll den 8 april
opinionsmöte därstädes samt påföljande
dag ett dylikt vid Brinkebergs kulle.
Lärarinnan fröken Hilma Jakobsson gav en kort
översigt över frågans uppkomst, dess
utveckling samt nuvarande läge. Å båda
ställena talade landstingsman Albert
Johansson, vilken i ett sakrikt och väl
framsagt föredrag påvisade det berättigade i
nämnda regeringsförslag samt något
berörde de olika partiernas ställning till
nämnda fråga. Musik utfördes av ingenjör
G. Granér samt sång av ett 10-tal flickor,
vilka bland annat med kraft sjöngo
"Kvinnornas lösen". Mötena voro besökta av 160
personer.
Av Gulli Petrini.
Fredrik Borgs motion.
och påpekar, att eftersom mannens
rösträtt vilar på hans skattskyldighet,
kvinnan, som har samma skyldighet,
också bör få samma rättighet.
Konstitutionsutskottet avstyrkte
motionen, huvudsakligen på den grund,
att "inom vårt land ej förnummits från
kvinnornas sida några yrkanden att
komma i åtnjutande av de rättigheter,
dem motionären vill tillerkänna dem".
Utskottet tilltror sig dock icke att säga,
"att kvinnan efter sin natur saknar
förmåga att bedöma de frågor, som
inom det politiska livet förekomma: ett
dylikt påstående skulle nogsamt jävas
av den erfarenheten, att kvinnan i en
mängd förhållanden, de där ligga utom
det enskilda livets område, intager en
framstående ställning". Fyra
reservanter ansågo dock att utskottet bort
tillstyrka bifall till motionen, i vad
den avser medgivande för kvinnor att
erhålla valrätt till riksdagens Andra
kammare. Med dessa förenade sig
motionären och yrkade således bifall blott
till första punkten i motionen.
Behandlingen av motionen i Andra
kammaren är mycket intressant att
läsa. Man förvånar sig snarast över det
stora intresse som den på många håll
mötte. Motionen föll visserligen, men
blott med 53 röster mot 44, och det är
ju vackert så, att den redan då kunde
samla så många röster. Att frågan
var ny och iignad att väcka motstånd,
ja, t. o. m. löje på somliga håll är ju
tydligt, men de 44 rösterna och
åtskilligt av vad som sades visade, att
Andra kammaren på den tiden var något
helt annat och bättre, än vad den blev
några år senare, då tullstriden med all
sin reaktion i släptåg bröt in Över den.
År 1884 fanns det i Andra kammaren
män som satte en ära i att vilja hjälpa
kvinnorna fram till Ökade rättigheter
och större möjligheter att göra nytta
i samhället. Hr Borg själv öppnade
debatten med ett längre anförande,
däri han gav en historisk utredning av
kvinnans ställning, hänvisade till
Herbert Spencer, Stuart Mill m. fl. och
citerade Geijer: "Eller huru rimmar sig
medgivandet att kvinnan även kan
intaga tronen, med den allmänna
grundsatsen, att hon i offentliga
angelägenheter äger ingen röst? Kvinnor finnas,
som uppfyllt de högsta politiska
plikter, som kraftigt bidragit att rädda sitt
fädernesland. Varje rättskaffens
kvinna känner sina förbindelser även mot
det allmänna och visar detta även
under den mest obemärkta verksamhet.
Huru skulle hon ej även i avseende på
den allmänna välfärden äga rättighe-
ter?" Då Första kammaren redan
hunnit avslå motionen, ger hr Borg den
en liten gliring och uppmanar Andra
kammaren att visa sig såsom
innehavare av vårt lands sanna adelskap och
fylla dess förpliktelser att beskydda
kvinnan, som här bara begär sin rätt.
Friherre Stackelberg ville t. o. m.
hälst gå längre än reservanterna och
ge kvinnan fullständig politisk
likställighet med mannen även i fråga om
valbarhet. "Jag vill", säger han, "att
hon inför grundlagen skall vara
likställd med mannen lika väl som hon
är det inför strafflagen. Därvid fäster
jag mig icke vid om hon har någon
särskild fördel av likställigheten, men
jag anser denna vara
välsignelsebrin-gande för vårt land." I sitt yrkande
åtnojde han sig dock med att
instämma med reservanterna.
Men naturligtvis bestod kammaren
inte av idel idealister, som ville verka
för en reform, endast därför att den
var rättvis och nyttig, fastän den icke
framtvungits av någon folkopinion
eller stark agitation.
Den bekante Dalarepresentanten hr
Liss 01. Larsson hade inte inom den ort
han tillhörde funnit något behov av
reformen, och fann den varken nödig
eller nyttig, ett uttalande, som
inbrag-te honom det svaret av hr Borg, att
det hade han inte behövt säga, "ty han
ställer sig ju i allmänhet emot alla
reformer både på det kyrkliga och andra
områden".
Det saknades inte ens motståndare i
den gammaldags överlägsna manliga
stilen, den på vars renässans somliga
nu för tiden hoppas. Den rollen åtog
sig greve Sparre. Först förklarade
han att han inte hade något emot
kvinnans likställighet med mannen, men då
ville han hennes valbarhet; det skulle
vara för oss alla angenämt. Ty jag
vill icke bestrida, att det skulle vara
intressant, om vi här hade
fruntimmerssällskap. Men det vore ju bra
obilligt mot Första kammaren att icke
unna även den agrementet av hennes
närvaro o. s. v. Men den
anmärkningen ville han göra, att vi nu äro för
trångbodda. Damerna kunde inte så
kostymerade, som modet fordrar,
komma fram på dessa trånga gångar och
nöja sig med det lilla utrymme, som
här bestås oss. Gud vet, om förslaget
låter sig genomföras, innan vi byggt
om riksdagshuset. Vidare anmärkte
han, att vår grundlag inte tillåter en
person som är vald till Kammaren att
undandraga sig valet, men fruntimren
kunde ibland ha laga förfall.
KVINNAN 1
HEMMET och I YRKET
ÄR BÄST BETJÄNAD
MED EN
"SINGEK".
Greve Sparres kvickheter tyckas dock
icke den gången ha gjort åsyftad
verkan. Flera talare uttalade sin protest
mot att en allvarlig fråga blivit
behandlad på ett kammaren ovärdigt
sätt, och hr Borg svarade honom
genom att omtala de tre perioder en
fråga har att genomgå: löjets,
förargelsens och aktningens.
Det var nog så, att frågan om
kvinnans rösträtt den gången åtminstone
för folk i allmänhet ännu befann sig i
löjets period, och just därför är det
dess mer hedrande för Andra
kammaren, att de flesta talarna behandlade
den så allvarligt, enkelt och rättvist.
Greve Eric Josias Sparre,
landshövding i Vänersborg, var trots sin höga
börd och ställning just aldrig ansedd
såsom någon synnerligen vederhäftig
representant, såsom de många
anekdoterna om honom från hans
riksdags-period utvisa. Men hans anförande är
väl ändå ett uttryck för hur åtskilligt
gott folk den tiden ansågo sig kunna
tala om kvinnans politiska rösträtt.
Första kammaren avslog
naturligtvis motionen utan votering. Redan då
var den det "bleklagda nejets"
kammare, när det gällde reformer. Om
frisinne och reaktion något växlat i den
Andra, så har då den Första varit sig
lik i alla tider. Det är först i år som
jordskredet börjat nå även den. En röst
höjde sig dock även där för hr Borgs
motion, och det var bankdirektör A. O.
Wallenbergs. Han var ju en man, som
flerfaldiga gånger trätt inom skranket
för kvinnans rättigheter, även när han
som här var en ropandes röst i öknen.
År 1884 var han således villig att ge
kvinnan politisk rösträtt. Man
undrar en smula vemodigt, hur långt hans
son, den yngre bankdirektören
Wallen-berg, även han medlem av Första
kammaren, har kommit år 1912.
(Forts.)
(Professor MONO)
Oöverträffat medel för erhållande av klar och fräsch hy.
Pris Kr. 3.—, 5 50, och 10.—.
FRANSKA PARFYMMAQASiNET
Ho vle ver an tör
21 Drottninggatan 21, Stockholm.
Riks Tel. 33 09. Allm. Tel. 311. (KR 476)
I Spårvagnen.
Just som vi skulle gå, kom tidningen, och
jag stoppade den i min kappficka för att
läsa den under den långa spårvägsfärden.
I sällskap hade jag en vacker flicka, och när
vi kommit upp i vagnen, gav jag det lösa
bladet åt henne och vecklade själv ut
ytter-arket. Jag gjorde detta fullkomligt
oskuldsfullt, blott därför att jag var spänd på hur
det senaste numret av rösträttstidningen
kunde ta sig ut. Vi läste en stund och
växlade ett par repliker: nej, de ha redan
haft femtio opinionsmöten, — den här
biten av Marika Stjernstedt skall du läsa,
tänk, att hon är rösträttskvinna. Men så
småningom blev jag medveten om att
någonting hade hänt, såg upp och mötte
spårvagnens blickar i rund och stillastående
häpnad riktade på oss. Jag knuffade på den
vackra flickan och intrycket var så
överväldigande löjligt att vi brusto i skratt.
Hon har ett särskilt sätt att ge till små
klara fristående skratt, och nu stänkte de
ut över publiken en smula vårdslöst
ringaktande, ty — vill ni tro mig mitt
herrskap — den unga flickan var högfärdig i
sitt hjärta över att vara rösträttskvinna.
Men jag blev generad och höjde tidningen
för ansiktet, så att de betydelsefulla orden
RÖSTRÄTT FÖR KVINNOR blevo ännu
bättre synliga.
Nu försökte jag läsa Albert Bergströms
artikel, men det gick dåligt. Suset omkring
mig störde mig, och plötsligt lade jag ner
tidningen och tog en rundvy av
församlingen, innan den hunnit lägga om sitt
ansiktsuttryck, om den eljest brytt sig om det.
Därvid såg jag, att vad jag först tyckt vara
en enda kompakt och dum häpnad hade
många nyanser, och jag iakttog också —
och log däråt — att man mindre tycktes
förvåna sig över mig, som hade en mera
praktisk än prydlig aftonkappa och som
såg ut i ansiktet — ja, som en S. B. K. och
rösträttskvinna kan bli med åren, än över
min unga, söta väninna, med sammetsögon
och sammetshatt. Snett emot oss satt en
ung dam med ett runt, rosigt, friskt och av
tankar och mödor fullkomligt oberört
ansikte. Hennes toalett var så fulländad, som
de små nätta stockholmskorna bruka kunna
åstadkomma, när de få ge alla vakna
timmar på dygnet åt bestyret. Hon hade böjt
sig fram och satt nu och mönstrade min
väninna på ett sätt, som hennes mamma
kunde ha sagt henne vara opassande. Hon
började med de amerikanska kängorna,
spanade efter underkjolen, taxerade
skräddarens pris för dräkten, glömde icke
handskarna, värderade utseendet ur
giftermåls-synpunkt och bedömde med kännaremin den
röda sammetshatten. Hela hennes lilla själ
låg i ögonen, och hennes ögon sade: varför?
hur i all världen kan du bry dig om sånt?
Du kan ju bli gift om du vill, har du
försökt?
Bredvid mig satt en medelålders, enkelt
klädd kvinna, som smygläste över min axel.
Jag räckte henne tidningen och sade: var
så god, det är vår nya tidning, den kostar
bara 75 öre till årets slut.
— Tack så mycket, sade hon, jag har
tänkt att prenumerera, men jag kommer
mig aldrig för.
— Ge mig 75 öre, sade jag, så skall jag
prenumerera, vad är er adress och ert
postkontor?
Hon rodnade litet. — Åhnej, sade hon, så
dålig är jag ändå inte.
Under våra korta repliker sutto två her-
rar och stirrade på oss, just på det
ogenerade sätt som ingen gentleman skulle
använda mot en dam, men vi voro ju
rösträtts-kvinnor. Deras min var nyfiken, road och
ömkande på en gång, så vände sig den
yngre till den äldre och sade: suffrågetter!
Och han gjorde en rörelse som om han ville
värdera rutorna i spårvagnen.
Jag måste säga, att jag inte var alldeles
beredd på att göra dessa erfarenheter.
— Kära du, sade jag till min vän, när vi
stigit ur spårvagnen, det var riktigt
kusligt och lärorikt det här. Det var som om
jag varit en tappad hatt i Norrström.
— Nej, sade flickan och log glatt, du var
som den första tussilagon på
backsluttningen.
— Den första! Vi som har gjort så
mycket väsen av oss i så många år! Vi som
har blivit voterade om, innan du var född,
och vi som har haft tusentals möten och
blivit utredda och nu fått kunglig
proposition!
— Lugna dig, sade den vackra flickan
be-kymmerslöst, det var nog en ovanligt dum
spårvagn.
Elin Wägner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
