Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kvinnorösträttens riksdagshistoria
XII. Motioner och debatter vid riksdagen 1911.
Eftersom riksdagen 1911 var den
sista i perioden, voro kvinnorna
angelägna att få veta, om regeringen
ämnade till den göra färdig utredningen och
framlägga en kungl. proposition i
frågan. På hösten förut lät det också
tämligen förhoppningsfullt, men när
centralstyrelsen vid sitt möte i
Stockholm i jan. 1911 uppvaktade
statsminister Lindman med en förfrågan härom,
fingo de till svar att regeringen gjort
allt för att se till att utredningen
skulle snarast möjligt bli färdig, men att
han oavsett utredningen icke ansåg
"denna fråga böra framföras, förrän
man fått erfarenhet om verkningarna
av den stora rösträttsreformen.
Genom den allmänna rösträttens
införande för män har valmännens antal
blivit mer än fördubblat. Jag anser det
icke vara förenligt med
ansvarsmedveten politik att. innan man ens en
enda gång fått erfara resultatet av denna
ökning av valmanskåren skrida till en
ytterligare ökning av densamma".
Med anledning av detta uttalande,
som naturligtvis publicerades i
pressen, berördes frågan i riksdagen redan
vid remissdebatten. Hr Hellberg gick
i Första kammaren tillrätta med hr
Lindmans olika ståndpunkter i denna
fråga och påminde om regeringens
gamla löften som väckt förhoppningar,
vilka nu definitivt gäckats.
Detsamma påpekades av frih. Bonde i Andra
kammaren, som även undrade på vad
sätt verkningarna av
rösträttsreformen skulle kunna inverka på
regeringen, eller om den möjligen misstänkte
att verkningarna skulle bli sådana, att
den ej alls nästa år skulle vara i
tillfälle att framlägga något förslag.
Även hr Nilsson i Malmö upptog
frågan i sitt anförande och yttrade bland
annat: "Hur mycket högerpartiet än
säger sig ha till sin egen uppbyggelse
annekterat från det liberala
programmet, så kunde det nog ha skäl att
utsträcka annekteringen även till den
kvinnliga rösträtten, så mycket mer
som Andra kammaren redan utan
debatt och utan votering accepterat
densamma."
Liberala samlingspartiet återkom
sedermera även vid denna riksdag med
sin motion i kvinnornas
rösträttsfråga, framburen av hr Staaff m. fl. i
Andra kammaren och av hr Beckman
m. fl. i den Första, liksom
socialdemokraterna med sin om
författningsrevision och kvinnorösträtt. Likaså
väckte hr Albert Bergström med
instämmande av hr Olsén i Första kam-
maren motion om att riksdagen
täcktes besluta "att svensk gift moder och
kommunalt röstberättigad kvinna
erhåller samma politiska rösträtt och på
samma villkor som man".
Samlingspartiet upptog detta år i
sin motion utom historiken även några
antydningar om professor
Reuter-skiölds utredning, som nu blivit till
riksdagen överlämnad, varvid särskilt
anmärktes att något stöd från denna
inte kunde fås för hans excellens
statsministerns under fjolårets
interpella-tionsdebatt uttalade antagande av
något slags orsakssammanhang mellan
kvinnorösträtt å ena sidan samt
minskning i äktenskapsfrekvens och
nativitet å den andra.
Hr Bergström ville i sin motion som
särskilt motiv påpeka "den förlust
samhället gör, så länge det icke
tillgodogör sig för sin utveckling den
särskilda ansvarskänsla och den
erfarenhet, som endast kvinnan kan förvärva
och utan vilkas tillgodogörande även
i det politiska livet en fullt sund
utveckling icke kan vara möjlig. Då
helt visst kvinnans ansvarskänsla som
moder och erfarenhet som
självförsörjande är av största betydelsen och
sålunda i första hand bör tillgodogöras",
så hade motionären gjort ovannämnda
hemställan.
Konstitutionsutskottet avstyrkte
emellertid samtliga motionerna. Först och
främst var utredningen ännu inte
färdig, det fattades ännu en del
erfarenheter från utlandet, och då var det
inte tillrådligt att föregripa resultatet.
"Utskottet tillåter sig vidare
framhålla", heter det, "att det icke heller kan
vara välbetänkt att så omedelbart
efter genomförandet av 1909 års
genomgripande rösträttsreform, och innan
någon erfarenhet av dess verkningar
hunnit vinnas, vidtaga ytterligare en
så vittomfattande omläggning av de
politiska rösträttsbestämmelserna, att
antalet valberättigade åter på en gång
skulle mer än fördubblas. Enligt
utskottets uppfattning har för övrigt
idén om kvinnans politiska rösträtt ej
ens ibland kvinnorna själva vunnit
den anslutning, att en reform i
överensstämmelse med motionärernas
förslag kan anses vara av behovet
påkallad. Under sådana förhållanden
saknar utskottet for närvarande
anledning att ingå på de principiella
invändning som kunna göras gällande
mot den nu ifrågasatta reformen".
Reservationer avgåvos av några herrar
mot motiveringen samt av hrr af Cal-
lerholm, Bonde, Ericsson, Berg i
Göteborg, von Schéele och Edén till
förmån för hr Staaffs m. fl. reservation.
Debatten i Första kammaren inleddes
av hr Berger, som ansåg att
utskottets skäl, att utredningen inte vore
färdig och att riksdagen därför inte borde
föregripa resultatet av nämnda
utredning, voro tillräckliga för ett
avslagsyrkande. Några andra skäl hade
utskottet inte bort komma med. "Jag
bör, angående min ställning i
sakfrågan", sade hr Berger, "tillägga, att jag
för min del alls icke kan gilla
utskottets avvisande hållning mot kravet på
politisk rösträtt för kvinnor".
På grund härav yrkade han att det
stycket av utskottets motivering som
började med "Utskottet tillåter sig —
och slutar med orden "nu ifrågasatta
reformen" (d. v. s. just det ovan
citerade) skulle utgå.
Detta yttrande förtjänar att
ihåg-komrnas såsom ett litet specimen på
höger- eller halvhögerherrars politiska
ståndaktighet emot
partipåtryckningar, emedan hr Berger året därpå, då
utredningen var färdig och en kungl.
proposition i frågan förelåg, då det
således verkligen gällde själva sakfrågan
yrkade avslag på densamma.
Därefter uppträdde hr Hellberg och
karaktäriserade utskottets
avstyrkande utlåtande med ett yttrande som en
student en gång haft om en förste
tenor i Uppsala: "han hade ingen
synnerligen stark röst, men han sjöng
falskt". Vidare undrade han vad
utskottet menade med, att det saknade
anledning "ingå på" de principiella
invändningarna; menades det att
"anföra" dem eller "vederlägga" dem —
det var litet otydligt, men det borde
väl vara för att "vederlägga" efter de
välvilliga yttranden som utskottet 1906
hade om kvinnans rösträtt. Riksdagen
begärde också 1902 "en från alla
synpunkter fullständig utredning" om
männens allmänna rösträtt, men sedan
blev det bara en utredning om
proportionella val — det var allt.
Varför behövde då kvinnornas
rösträttsfråga så mycken utredning. Därefter
påvisade talaren det lönlösa i att av
erfarenheterna från
rösträttsutvidgningen för män söka få någon ledning för
bedömandet av kvinnornas
rösträttsfråga, och gent emot utskottets tal om
bristande intresse å kvinnornas egen sida
uppvisade han att kvinnorna med de
små resurser, som stått dem till buds,
åstadkommit och uppehållit sin
rösträttsrörelse på ett sätt som gott tålde
jämförelse med männens agitation för
allmän rösträtt, som ju dock arbetade
under så mycket gynnsammare
förhållanden. Trots denna upplysande
utredning käxade hr Clason som vanligt
om kvinnornas bristande intresse,
talade om att en eller annan
lokalförening dött eller uppgått i andra
föreningar och påstod t. o. m. att
opinionen mot kvinnans rösträtt nu vuxit sig
starkare i landet bland kvinnorna
själva. Hr Fahlbeck hade bekymmer
för försvarsfrågan om kvinnorna
skulle få rösträtt, eftersom de äro
främmande för sådana ting och inte hava
värnpliktens börda. Hr Steffen sade
sig inte förstå detta argument, då det
ju inte är något nöje att fullgöra
värnplikt, varför det vore troligare att de
som slippa den skulle bli mer
släpp-hänta mot militära krav, än de som
personligen fingo bära värnpliktens
börda. Hr Kjellén talade om för
kammaren att man med suggestionens
makt sökt övertyga den om att det
bara var en tidsfråga, när den
kvinnliga rösträtten skulle gå igenom, så att
man lika gärna kunde slå till med
detsamma, men han ville nu bryta den-
-na suggestion genom att omtala, att
den kvinnliga rösträttsrörelsen år 1906,
då riksdagen skrev sin skrivelse
befann sig i sitt "perihelium". "Den var
då närmare sitt mål än den förut
varit och hädanefter kommer att bliva."
Efter 1905 voro nämligen sinnena
Öppna för tillmötesgående och
medgivanden, och eftertänksamheten sov. Men
eftersom det sedan ändå trots männens
allmänna rösträtt inte blev någon
nationell samling, så hade eftertanken
vaknat, "och därmed har kvinnans
chance att få till statens, till mannens
och till sin egen skada offra sig på
politikens altare gått förbi". Hr Kjellén
tyckte att utskottets skäl voro litet för
temporära och svaga, varför han för
egen del kom med följande mer kraf-
 |
Förena nytta med nöje och köp till julen
SINGER
symaskin. |
 |
21 Drottninggatan 21, Stockholm
samt i förnämsta Parfymaffärer. |
— Nej, kära Råtta, det gjorde han inte,
svarade hon. Jag tror han frågade mig,
om jag skulle vilja göra det, oeh sedan sa
han, att han skulle vilja, om jag ville, och
sedan berättade han mig om er alla, och då
sa jag, att jag trodde jag ville.
Den nya styvmodern hade emellertid
också gift sig med majoren av en annan orsak
— emedan hon älskade honom. Hon hade
inte lämnat sin fars hem för hans — hon
hade lämnat sitt eget hem, sin egen
förtjusande lilla studievrå, som hon byggt sig
under tio år av strävsamt arbete — hon var
lärarinna i historia och höll fortfarande
föreläsningar — så att hennes kärlek måste
ha varit mycket stor. Vilket den också var.
Hon var den enda människa i världen, som
visste, att majoren inte hade den ringaste
likhet med den man han trodde att han
ville vara. Hon hade för länge sedan
upptäckt, att han inte trodde på en enda av
sina löjliga teorier om kvinnor och män
och deras nytta för staten. Han hade fått
dem alla inplantade i sitt huvud av
människor, som han levat ibland, och då han
var av ett vänligt och artigt sinnelag, hade
han aldrig tyckt om att säga emot dem. Om
han på allvar trott på sina teorier, skulle
han naturligtvis inte velat gifta sig med
henne — eller hon med honom. Faktum
kvarstod emellertid, att han inbillade sig,
att han trodde på dem, och ibland undrade
hon, om det någonsin skulle lyckas henne att
klargöra för honom, att han inte gjorde det.
Några dagar senare — det var den första
lovdagen efter samtalet vid frukostbordet
— fick majoren på sin väg genom hallen
höra några besynnerliga ljud från
skolrummet. En häpnadsväckande, för att icke
säga förbluffande syn mötte honom, då han
öppnade dörren. På matten framför brasan
stod en badbalja. Bredvid den sprattlade
en liten fullkomligt ogenerad skär och vit
barnunge, jollrande så glatt, som bara en
skär och vit barnunge kan jollra, när den
är helt och hållet befriad från
civilisationens skrud. Bredvid barnet kröpo majorens
båda söner, svängande med sina klockor
och på alla sätt sörjande för dess
intellektuella behov, till dess jollrandet övergick
i ett tjut av hysterisk munterhet. Och
under tiden satt Eleonora vid skrivbordet och
slet med andragradsekvationer.
— Store gud, utbrast majoren.
Råttan såg sig om och log lugnande.
— Det är som det skall vara, pappa,
förklarade hon, pojkarna lär sig faderskallet,
medan jag löser deras ekvationer för dem.
Då hennes förklaring inte tycktes göra
önskad verkan på hans förvirring och
häpnad, gick hon fram till honom och stack
sin arm under hans. Råttan var den enda
av de tre barnen, som misstänkte tillvaron
av den verklige mannen hos majoren.
— Jag har aldrig sagt, att jag ville att
någon av mina söner skulle förspilla sin
tid med sådant kvinnogöra, sade majoren
häftigt.
— Ser du, pappa, fortfor hon, vi tyckte
det kunde vara roligt att försöka oss på
din nya idé om utbildning för moderskallet,
och så lånade vi mrs Williams* unge — hon
är här i dag och syr åt mamma — och
pojkarna ville förstås vara med — och jag
tyckte, att de gärna kunde få det, för det
är ju lika möjligt, att de bli fäder en dag,
som att jag blir mamma, och så gjorde
Pelle i ordning badet, och Putte och jag
badade ungen, och sen tyckte den så
mycket bättre om pojkarna än mig, att jag
tyckte det var bäst, att jag hjälpte dem med
algebran, medan de passade på lillen, och
det går ju utmärkt, eller hur?
Den nya styvmodern skakade av skratt,
när majoren bönföll henne att gå till
skolrummet och göra ett slut på vad barnen
hade för sig.
— Du raring! sade hon, vilket, fast det
visade en tydlig brist på vördnad, dock
avväpnade honom. Varför tycker du inte om
att de gör vad du sa, att du ville de skulle
göra?
— Käre vän, invände hans hustru, i
tidsrummen mellan de fientliga anfallen kan
det väl inte anses för kvinnogöra, att en
man är far i sitt eget hem? Och om Pelle
och Putte en gång —
— En gång? stormade majoren. En gång?
Vad har det att göra med vad de företa sig
i dag? Jag har aldrig hört sådana
dumheter förr. Jag är inte så säker på, att det
inte också är en smula — en smula
opassande. Pojkar vid deras ålder bör spela
kric-ket — läsa latin och grekiska.
Han tystnade, ty hans blick mötte ett par
gråa ögon, som strålade av munterhet, och
han kände att han förrått sig, hopplöst och
oåterkalleligt.
— Nå, nå, sade den verklige mannen, som
styvmodern för längesedan upptäckt hos
majoren, kanske har du rätt ändå, och
ungdom är ungdom, vare sig det är gosse eller
flicka.
— Du raring! var allt den nya
styvmodern sade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 16:33:01 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/rostrattkv/1/0107.html
