Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elegant
kemiskt tvättad och prässad blir Eder
kostym, klänning, kappa eller överrock*
om densamma Insändes till
irjijte Hatiska Tiltt-1 Flrjsri L B.
GÖTEBORG
Kvinnorna och
partipolitiken i det kommnnala livet.
Att kvinnorna i det stora hela taget
äro svåra att samla i organisation, att
förmås till samfällt handlande i vissa
ögonblick, är en gammal känd sak. De
kvinnliga fackföreningarna hava
nedslående erfarenheter i den vägen att
anteckna, och föreningsväsendet i
allmänhet likaså. Det är icke lätt att i en
handvändning komma underfund med
vari dessa kvinnornas osolidariska
tendenser ytterst bottna. Det ligger
säkerligen en god portion indolens
häruti, en viss bävan inför tvånget att
löpa linan ut, att ta position till den eller
den frågan, en osäkerhetskansla och en
trångsynthet, nedärvd under seklers
instängdhet, men i många fall också en
ganska sympatisk obenägenhet att gå i
flock och famote, ett sj älvst
ändighets-begär, som icke tål kommando utöver
en viss gräns, och som stundom kan slå
över till halsstarrighet, men som icke
desto mindre måste inge respekt.
Det kan icke förnekas, att
partipolitiken i vårt kommunala liv småningom
tagit former, som bra litet tilltalar
sunda och oförvillade människor, vilket
läger de än tillhöra. Och det ligger
säkerligen ingen överdrift i den vämjelse,
varmed hithörande företeelser av allt
flera betraktas. Tonfallen av
indignation och bedrövelse förefalla verkligen
äkta, och att de icke sakna fog för sig,
därom torde nog litet var av oss
kunna bära vittne ur egen erfarenhet. Det
är härvidlag ingen artskillnad mellan
stora samhällen och små. I de små
synas hithörande företeelser litet
små-futtigare, det är allt. Annars hotar det
att bli lika löjligt, absurt och
orättfärdigt vart man kommer.
En person söker en ledigförklarad
plåts i ett samhälles tjänst. Vad har
karlen för kulöri Jaså, han är så och
så. Han lär i o. m. ha förekommit på
ett valmöte av den och den sorten.
Skönt, nu har man en utgångspunkt
och kan börja bearbetningen av herrar
och damer kolleger i stadsfullmäktige.
Får han platsen eller får han den ickei
Ja, det kan underbart nog bero på om
i den beslutande myndigheten hans
bröder i tron äro manstarkare än
motståndarna. Man skall till att välja en
suppleant i renhållningsverkets styrelse.
Högern vill belöna en nitisk agitator
och föreslår en av de sina. Bort det,
skriar vänstern, en höeerman i
renhållningsverket! Till slut är det väl
meningen aft hela stvrelsen skall
bestå av böererm»n! Här måste sättas
stonp i tid. Eller man går att utse
stadsrevisorer för att granska
räkenskaperna. Vänstern kommer med nåenra
av sina namn. Åhå, det hotar att bli
vänstermajor^et inom herrar
stadsre-visorer — jr Aet vore just skönt!
An-märVnin^aT Vomma natnrlifrtvis att
haerla mot t \ höfrermnn i stadens
förvaltande ve h Oh stridens vågor gå
åter förbitt höga.
Vad samh^ ,et mår bäst av, var den
enskildes du, lighet och kunskaper
göra sig mest ■; ällande är numera något,
som man ofta nog knappt bekymrar*
sig om y Partiet — partiet framför allt!"
Den u Amla ? svenska nackstyva
individualismen är snart en saga blott.
Oräddheten, rättfärdighetskänslan, som
vi av ålder tillräknat oss som
urnordiska karaktärsdrag — var äro de?
Ack, alltsammans har krupit i skrinet,
och ovanpå locket sitter ”partiet” och
kalkylerar och rycker i
marionettrå-darna.
En vädjan från franska kvinnor.
Framförd till Rösträtt för Kvinnor av Marika Stjernstedk
Från Frankrike har tillsänts mig ett
aktstycke, som jag gä[rna vill låta gå
vidare till andra svenska kvinnor, till
dem just, bland de svenska kvinnorna,
för vilka tanken om solidaritet är
naturlig, känslan av deltagande för
oförrätter mot andra levande och varm,
viljan till arbete för nya, bättre tider
vaken och frisk. Och vart skulle jag
då bättre vända mig, än till dem, som
samlats kring den grundläggande
principen, det första sociala budet för oss:
rösträtt!
Den 8 januari detta år möttes i
Paris’ väldiga Trocadéro-sal och på
inbjudan av Föreningen för människans
rättigheter (Ligue des droits de Thomme),
en imponerande folkmassa för att
eftertryckligt demonstrera mot de under
år 1916 igångsatta
tvångsdeportationer-na av franska och belgiska civila
medborgare till Tyskland — deportationer,
som ju också hos oss väckt berättigad
och livlig harm. Flammande tal höllos
av diktaren Mseterlinck och av
ledamoten av belgiska statsrådet, den
socialdemokratiske partiledaren
Vandervel-de, varpå upplästes följande protest —
just aktstycket ifråga. Jag bringar det
härmed i översättning, endast helt
obetydligt förkortat.
De franska kvinnorna till kvinnorna
i alla länder.
Bland alla de högtidliga protester, vilka
världen runt höjts mot
tvångsdeportatio-nerna, ha de franska kvinnorna velat att
också deras stämma skulle höras och
märkas.
Hur skulle de icke ryst av harm, när det
blev dem bekant, att all respekt för
familjen och dess helgd strukits ut under det
tyska oket? När de erforo, att franska,
belgiska, serbiska m. fl. kvinnor blivit eller
kunna komma att bli på det brutalaste satt
bortförda från man och barn, om endast
inkräktaren anser sig behöva deras hjälp för
sina egna syften1?
Bland alla fiendens brott finnes väl intet,
ägnat att fylla kvinnohjärtat med mera
ångest. Ty är det icke kring henne,
familjen grupperar sig inom varje samhälle?
Har icke hon varit den, vars oändliga tåla-
mod under seklernas gång skapat värnet
kring hemmens avskildhet, kring de späda
små, kring den uppväxande ungdomens
renhet?
I kraft härav är det vi vädja till alla
kvinnor att ena sig med oss i vår protest.
Alla ären I upplysta, ingen av Eder bör
kunna vara okunnig om de internationella
lagar, som långsamt vuxit fram till
non-kombattanternas skydd; ingen kan vara
omedveten om, att — och detta enligt de
ansvarigas eget erkännande — dessa lagar,
stadfästa av dem, av dem förtrampats.
De högsta religiösa, sociala eller
politiska auktoriteters gripande protester ha
ieke förmått avvända våldet, vars
tillskyn-dare räkna på folkens fruktan eller
passivitet.
Skola de få ett stöd i kvinnornas tystnad?
Skulle kvinnorna förgäta, att respekten
för andras rätt är den säkraste garanten
för vår egen rätt, och att om historien,
upprepande sig själv, skulle utsätta andra
generationer eller andra folk för samma
fasor, hade de, som nu tegat, och deras
döttrar, förverkat sin rätt att höja sin röst
och klaga eller banna.
Till vilket land hon må höra, allierat med
oss, neutralt eller fientligt, måste varje
kvinna vara medveten om sitt ansvar. Att
tiga, det ar att frikänna soldaten, som
kränker hemmets helgd och göra sig till
hans medbrottsling; att tiga, det är för
alltid att beröva sig själv rättigheten att
åberopa lag och rätt, rättigheten att
förläna någon handling, vare sig enskild eller
offentlig, auktoriteten av en moralisk
princip.
Vilken kvinna skall väl neka att lyssna
till vårt rop och att fördöma barbariet?
Må de alla, vilkas härd förblivit okränkt,
enas i svallet av rättskänsla och
medlidande. I sin ytterliga nöd och smärta hoppas
våra systrar, offer för makt och våld. icke
längre på något bistånd, mer än
världs-samvetets.
Denna patetiska vädjan $r
undertecknad av följande korporationer:
Conseil national des femmes
frangai-ses, Fédération de 150 sociétés
feminines; Union fran$aise pour le suffrage
des femmes, Fédération de 80
groupe-ments départemeniaux; Société pour
Vamélioration du sort de la femme,
Union fraternelle des femmes, Société
du suffrage des femmes, la Croisade des
femmes franoaises.
År det förmätet att begära, att
kvinnorna i kommunalpolitiken skola bli
det jordens salt, efter vilket vi doek
litet var längta? Kan man våga hoppas,
att de i Samhällsarbetet skola föra med
sig något av den friska, en smula
svår-disciplinerade individualism, som i
dessa tider skulle på ett så välgörande
sätt fläkta bort litet av partikvalmet?
Skulle man inte kunna vända
kvinnornas mångenstädes sorglicrt svaga
uppskattning av sammanhållningens och
samarbetets betydelse det hela till
godo? Av ett negativt ont skapa ett
positivt gott?
Det må vara tillåtet att hoppas och
tro på något i den vägen.
Kvinnornas hittills gjorda insatser i det
kommunala livet pekar i åtskilliga fall just
på en utveckling i antydd riktning.
Elsa Älkman.
De utomäktenskapliga barnens
ställning.
Regerings för slag framlagt
Lagberedningens förslag till lag om
barn utom äktenskapet har, med de av
lagrådet föreslagna mindre
ändringarna iakttagna, framlagts som
regeringsproposition inför riksdagen. Förslaget
har framgått ur det skandinaviska
samarbetet på familjerättens område,
och för åstadkommande av
samförstånd beträffande lagrådets
anmärkningar i fråga om förslaget till lag om
adoption ha delegerade från de tre
nordiska länderna haft nya gemensamma
överläggningar i Stockholm under
december månad 1916.
Alla gossars land.
Lille Gunnar läste sin aftonbön. När
han hade bett Gud bevara pappa, mamma,
syskonen, gamla Lisa, stackars sjuka Ester,
hunden Karo och alla små kycklingarna,
drog han ett djupt andetag och stannade
ett ögonblick. ”Nå”, sade hans mamma, som
satt vid sängen, ”nu ska dn väl också be
för ditt land?” Gossen såg upp med en stor,
undrande fråga i sina klara ögon och sade:
”inte mitt land bara, mamma, alla gossars
land”
Denna lilla händelse, som är sann, ger oss
en del att tanka på.
Barn saga ofta enkla, stora sanningar,
som vi gamla förståndiga människor aldrig
idas att tänka på. De små äro mycket
klokare än vi. De se saken sådan den är, och
såsom de se den, tala de om den. Varför
är det så? Det är nog helt enkelt därför,
att de äro mycket närmare sanningen än
vi stackare, som kommit så långt ifrån
den.
Men vi, som äro satta att leda och fostra
barnen, hur handskas vi med denna klenod,
som gömmes i barnasjälen, denna den
omedelbara enkla sanningen? Låta vi rätt vara
rätt, orätt vara orätt, eller göra vi svart till
vitt? Hur lära vi dem t. ex. att se på
fosterlandet? Hurudan är den fosterlandskärlek,
som bibringas dem?
Betrakta leksakerna i butiksfönstren, i
barnkamrarna. Vad bestå de av?
Tennsoldater, pansarhåtar, krigsluftskepp» mörsare,
bössor, kanoner och allsköns liknande ting.
Ja, brukar man icke rusta ut de arma
barnen med hel krigsutrustning anda till
uniformen, Och vad tennsoldaterna beträffar,
nöjer man sig icke med svenska sådana. Å
nej, man måste ha hela arméer av tyskar,
SALJBS ENDAST; /APOTEK
A. B. PHARMACIA, Stockholm
Kontrollant: PROFESSOR A.VESTERBERG.
engelsmän, fransmän, ryssar, så att barnen
för all del måtte kunna lära sig vilka
nationer, som äro Sveriges fiender, vilka som
äro dess vänner, vilka de böra gå till storms
emot och försvara sig mot och vilka de
böra sälla sig till samt för övrigt hur man
ställer upp sina arméer och över huvud
taget bär sig åt, när man krigar.
Slå upp sångsamlingar, bilder — och
berättelseböcker för barn. Åven häfr tävlar
man om att fylla barnets själ med
”krigets ära och härlighet”, som Ellen Key
talar om i Kriget, freden och framtiden.
Är detta rätt? Varför låta vi barnen
leva i en alldeles skev föreställning om
kriget, så skev att detta blir ämnet, föremålet
för deras käraste lekar?
”Vad man sår, skall man uppskära”,
heter det. Vi så ut krigshärlighetsfron i våra
barnkamrar, i våra skolor. Hurudan blir
skörden?
Det belyses bäst av följande utdrag ur en
11-årig skolpojkes brev: ”vi pojkar är
delade i 2 arméer, en anfallande, en som blir
besegrad. Jag hör alltid till den
anfallande.”
Ha vi icke här redan hos 11-åringen
representerad den klara makt- och
våldpolitiken?
Men såsom den uppväxande ungdomen
är, sådant blir släktet. År ett dylikt släkte
danat att upprätthålla freden i vårt land
och att fora fram fredstanken i världen?
Varken det ena eller det andra. Men vi
behöva båda delarna. Vi behöva män och
kvinnor, som arbeta för vårt lands
fortsatta bevarande från krig. Men vi behöva
ock deras insats i världsfredsarbetet.
Sverige behöver, och alla länder behöva
en ungdom, som känner ”det beror på mig
om fredstanken skall gå segrande fram
i världen”. Vi behöva något av det
sinnelag, som tog sig uttryck i den lille gossens
ord: ”inte mitt land bara, mamma, alla
gossars land”.
Nog var det väl något av det sinnelaget
hos de 2,000 modiga och företagsamma
kvinnorna, som möttes vid fredskongressen i
Haag 1915.
Vad var det, som med oemotståndlig makt
sammanförde dessa kvinnor, av vilka
somliga representerade länder, som stå såsom
de bittraste fiender mot varandra, och
vilkas hela diktan och traktan går ut på att
tillintetgöra varandra? Vad var det som
var starkare än hatet och liksom förde dem
ut på neutralt område till en punkt, där de
kunde enas? Var det icke sorgen och
skamkänslan över det närvarande, ångesten
och oron för framtiden — framtiden i alla
gossars landf
Vi behöva fler sådana kvinnor och män.
Sådana som trotsa världens hånloje och
axelryckningar och våga ta avstånd från
krigskulten och sätta in sin kraft på att
föra fram fredstanken.
Av alla stora tankar, som tänkts i
världen synes mig fredstanken vara den
största. Den är i fullständig Överensstämmelse
med Guds vilja, och dess förverkligande
skulle för hela mänskligheten innebära en
välsignelse av omätlig räckvidd. Men i vad
mån denna härliga tanke skall kunna växa
sig stark, beror i hög grad på den
uppväxande ungdomen.
Ha vi äldre gjort vad vi kunnat för
att göra våra gossar och flickor väl rustade
att ta upp kampen mot kriget och för
fre-denf
Sigrid Johansson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
