Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dn tyska kvinnai i lu stegrade kampen för tlllvam.
Ur pressen.
Den blivande rösträttsdebatten
börjar redan — innan partimotionerna
ännu hunnit komma på kamrarnas bord
— att kasta sin skugga framför sig.
Så skriver under rubriken
Medborgarrätt i sitt nummer för 15 mars
Frisinnad ungdom:
För varje människa, som tänker sunt
(eller något så när sunt), är det
fullkomligt avvita, att mer än hälften av vårt lands
vuxna befolkning skall sakna den
elementäraste politiska befogenhet. Och därtill
just den i eminent mening mest
samhällsbevarande delen! Varför? Statistiska
centralbyråns chef, själv utpräglad högerman,
förklarar i sin utredning 1912, att ”de
sannolika verkningarna i politiskt asveende av
kvinnornas rösträtt måste betraktas såsom
ett minimum”. Dess större skäl är det då
att ofördrojligen skipa den enkla rättvisan.
Landet behöver verkligen kvinnornas insats
i det politiska livet. Visserligen väntar
ingen, att denna skall giva några
epokgörande direkta resultat — vi ha blivit så
skeptiska sedan 1914 — ehuru deras inflytande
på de humanitära och sociala frågornas
behandling borde kunna bli rätt så
betydande. Men kunde de åvägabringa någon
utjämning och förmjukning i det alltmer
förhärjande partisplitet, så låge däri en
oskattbar vinst.
På försommaren 1911 skrev högerns
huvudorgan, Stockholms Dagblad, att
kvinnorna icke‘ borde få rösträtt, förrän de hade
makt att taga den. I Sveriges riksdag äro
nu de i flertal, som vilja giva
rösträttsfrågan en slutlig lösning. Den måste lösas nu,
omedelbart och i ett sammanhang, tekniskt
med hänsyn till de stundande nyvalen, enär
den eljest förhalas minst tre år, reellt med
hänsyn till Sveriges behov av alla
nationella resursers tillvaratagande. I denna
stund har flertalet i Sveriges riksdag makt
till en sådan handling.
I samma ämne skriver Julia
Ström-Olsson under rubriken Den icke
utsträckta handen... i
Social-Demokraten:
Det är en tid full av bekymmer och
svårigheter för alla, och det har också i såväl
den ”nationella samlingens” som i de egna
intressenas namn vädjats till alla om stöd
och uppoffring — och i synnerhet till
kvinnorna. Ty det ges verkligen situationer i
livet, då vi slippa stå utanför! Nåväl, alla
ha följt parollen — man gör sin plikt. Ty
man trodde, att den politik, som fördes, ”var
svensk och ingenting annat än svensk”.
Och i känslan av att verkligen betyda
något, icke bara i att som svensk försaka,
offra och bära de yttersta svårigheter utan
också som den ena hälften av den svenska
statskroppen, vågade kvinnorna hoppas,
att nu, i enighetens, rättens och den
nationella samlingens namn, skulle ändå
förslag till lösning av kvinnornas politiska
rösträtt komma fram som kunglig
proposition på riksdagens bord* Detta bevis på
förtroende och äntligt erkännande av
principens riktighet låg det så att säga i
regeringens hand att ge, men — handen blev
aldrig utsträckt! Viljan till rättvisa
saknades.
Nu går frågan, genom respektive
partifraktioner, direkt till riksdagen, till vilken
de svenska kvinnorna ännu en gång ha att
vända sig med sin vädjan om allmän och
lika politisk rösträtt på samma villkor som
för svenska män. Men egentligen är det
till högern i Första kammaren, som denna
vädjan bör gå, ty där är makten, segern och
ansvaret! Ansvaret, ja — skola de än en
gång orka bära ansvaret för att stjälpa
kvinnornas rättmätiga krav! Det är sista
riksdagen i perioden; löses icke frågan nu,
dröjer det sex år, innan den kan vara löst.
Det är bittert att tänka, att det inte längre
kan bero på okunnighet och fördom, om den
nu faller, utan på intressen. Men det ges
dock en gång en gräns för allt, och för den
makt, som regerar utan att känna denna
gräns, ges det icke i längden livsluft.
Tyskland har antagligen varit det
land, där de råmärken, som inhägnat
mäns och kvinnors skilda
arbetsområden, varit tydligast uppdragna. Med
den ordning och precision, som
utmärkt den tyska regimen, har man även
trott sig kunna uppdela människorna
och anvisa dem deras bestämda fack.
Det var då helt naturligt, att mannen
blev den bestämmande utåt och att
hemmet och dess gärningar föll på
kvinnans lott. Genomsnittskvinnan har
också nöjt sig med den schackruta, där
hon blivit placerad och har endast i
sällsynta fall visat tendenser att
överskrida det av tradition och sedvänjor
inhägnade området. Men inte ens i
Tyskland har det gått att upprita
människors livslinjer efter linjal. Kriget
kullkastade alla teorier om mäns och
kvinnors arbete, och den hårda
nödvändigheten omskapade med ett slag
den allmänna opinionen.
Därför stå vi nu inför det märkliga
sakförhållandet, att intet av de
krigförande länderna har att uppvisa ett
så starkt uppsving i fråga om
kvinnoarbetet som just Tyskland. Härtill
bidrar naturligtvis att Tyskland, omgivet
som det är av fientliga makter, har
större svårighet än de andra
krigförande att importera främmande
arbetskraft. Kvinnorna ha ryckt in på alla
områden, och samma erkännande, som
från Englands och Frankrikes ledande
män givits åt deras respektive länders
kvinnor, har även kommit Tysklands
kvinnor till del. Det är tack vare dem
statsmaskineriet fungerar, arméerna
förses med ammunition och folket med
bröd. Anmärkningsvärt är att på det
enda området, där man före kriget
tolererat den kvinnliga industriarbetaren,
nämligen i textil- och
konfektionsbran-schen, är en minskning av
kvinnoarbetet märkbart, medan de områden, som
endast varit männen förbehållna, förete
en oerhörd ökning. Detta har sin orsak
i att de nämnda arbetsgrenarna för
närvarande ligga nere, och till de
övriga områdena strömmar
kvinnokraften, i den mån den ekonomiska
situationen fordrar deras ingripande. Alla
hänsyn till vad som är lämpligt för
kvinnor äro som bortblåsta.
Tysklands officiella organ för
statistiska uppgifter, Das
Reichsarbeits-blatt, lämnar en del siffror, belysande
för kvinnoarbetet, som äro av stort
intresse. Redan under fredstid var en
stor del kvinnokraft bunden vid
jordbruket, men sedan juli 1916 har
antalet kvinnliga arbetare på detta område
stigit med tre femtedelar. Kvinnan
bakom plogen är en bild, som alltid
skall bevaras i tacksamt minne, och det
är inte bara den redan odlade jorden,
som kvinnorna tagit i sitt hägn. Ny
mark har brutits och beretts för nya
skördar. I metall- och maskinindustrin
äro 140,000 kvinnor anställda, och även
inom byggnadsverksamheten är att
notera ett stort tillskott. I städerna
tjänstgöra kvinnor i stor utsträckning som
brevbärare, chaufförer, gatsopare och
spårvagnskonduktörer, och inom
järnvägarna ha de stigit till höga poster,
som deras duglighet gjort dem
skickade till. Redan hösten 1915
tjänstgjor-de 13,954 kvinnor vid spårvägarna, en
siffra, som säkert har ökats i avsevärd
grad. En främling får också ett
synnerligen gott intryck av kvinnors
rådighet och sinnesnärvaro, när han på
Berlins mest trafikerade gator kan få
se dem styra sina stora
lastautomobi-ler.
Kvinnans betydelse har gjort sig
särskilt märkbar på ett alldeles nytt
område, nämligen den sociala
arbetarens. Hon var fordom en mera privat
företeelse, men sedan andra krigsåret
har det sociala arbetet blivit en
institution, och där har kvinnans förmåga
kommit till sin rätt. Hon förekommer
i livsmedelsnämnder, som konsulent
inom olika näringsgrenar och i
barnavården, ett område, som påkallar den
allra största noggrannhet och
sakkännedom, då den uppväxande
generationens livsmöjligheter kunna taga skada
av knapp kost och dåliga
bostadsförhållanden. Här ha kvinnorna ett
mycket vidsträckt fält för sin verksamhet.
Statens läroverk ha liksom hos oss
bevarat en stark obenägenhet att släppa
in kvinnor på sitt specifikt manliga
område, men även här har nöden inte
haft någon lag. Lärarna ha måst rycka
in under fanorna, och mot slutet av år
1915 tjänstgjorde icke mindre än 90
kvinnor vid statens läroverk.
Naturligtvis har på alla områden en
underbetalning av kvinnoarbetet gjort
sig gällande, och denna fara ha
kvinnorna ingalunda varit blinda för. Det
innebure ju en allmän nedpressning av
lönerna, om männen, när de återvände
från kriget, skulle rivalisera med den
lägre betalda kvinnliga arbetskraften.
Frågan var före på den tyska
LandsfÖreningens för kvinnans politiska
rösträtt årsmöte och d:r
Altmann-Gott-heiner framhöll nödvändigheten av att
staten trädde reglerande mellan.
Botemedlet ansågs allmänt vara lika lön
för lika arbete samt en statens
arbets-byrå, som utjämnar skillnaden mellan
tillgång och efterfrågan.
Åveij efter kriget har ju den
manliga arbetskraften decimerats i så hög
grad att den delvis måste ersättas med
kvinnlig, och Tysklands kvinnor ha
erövrat en position, som ganska
väsentligt avlägsnar dem från det hitintills
godkända idealet av en tysk
Hausmut-ter. Det vidgade arbetsområdet har
skärpt deras blick för kvinnans
sociala betydelse, hennes
samhällsmoderlig-het, och när de kommit till insikt om
nödvändigheten av sådana reformer,
som skydda kvinnor och barn, måste
de även omfatta förutsättningen för
dessa reformers tillkomst — lika
rösträtt och valbarhet för alla landets
medborgare.
Gurli Hertzman-Ericson.
Till frågan om de ensamma
lärarinnorna.
En liten vidräkning med dem själva.
Man hör alltemellan män, som hysa
intresse och sympati för vår sak, klaga över
kvinnornas alltför stora menlöshet. Mer
eller mindre finns den nog hos de allra
flesta av oss och torde ibland stå i samband
med egenskaper, som böra kallas dygder;
frihet från övertro på vår egen
förträfflighet, alltså självkritik, och insikt om hur
alltför litet vi ännu fått den stora mängden
av kvinnorna med oss i samhällsarbetet.
Men vi få inte ge denna självkritik alltför
stort utrymme, om vi vilja uträtta något,
och vi behöva se till, var menlösheten
hänger samman med mindre goda egenskaper,
såsom feghet och osjälvständighet.
Synnerligen påfallande har åtminstone
undertecknad funnit omskrivna egenskap
hos våra lärarinnor i folk- och småskola, i
all synnerhet de sistnämnda, som ju också
utgöra majoriteten av de ”ensamma
lärarinnorna”. Den visar sig bl. a. vid valen
av lärarkårens representanter i skolråden.
Hur många sådana i landet äro månne
kvinnor, och dock äro väl i alla lärarkårer
kvinnorna i stor maj oritet. Mycket
möjligt att en manlig lärare gör kåren större
nytta just genom sin mindre beskedlighet
och respekt för skolrådet, vars ordförande
i regeln i långt högre grad har de
kvinnliga lärarne under sina händer, klen nog
borde dessa kvinnliga majoriteter ha så
pass mycken självkänsla (och
sammanhållning!), att de åtminstone valde en kvinna
till suppleant! Inte ens det tycks ofta vara
fallet.
Särskilt ”de ensamboende” ha i flera år
givit undertecknad anledning till stor
förundran. Två gånger ha i den lantkommun,
som ligger mig närmast, inbrott vid mindre
folkskolor förekommit på de senaste åren.
I ena fallet — inbrott med stöld under
lärarinnans bortovaro — hade hon verkligen
modet att själv anhålla hos skolrådet om
fönsterluckor m. m. I det andra fallet
förelåg inbrott i tydligt, t. o. m. uttalat»
våld-täktssyfte, varvid lärarinnan på ett nästan
underbart sätt lyckades undkomma till
närmaste gård. Denna gång hunno
lyckligtvis vittnen till platsen, och skurken fick
några månaders fängelse. När tiden för
hans frigivning nalkades, satt där
emellertid den unga lärarinnan lika oskyddad och
kunde ej förmås att själv föra sin talan
hos skolrådet. Hon hade förut muntligt
talat vid båda prästerna utån verkan, nu ville
hon inte ”be” mera. Undertecknad
lyckades emellertid utan all svårighet få
skol-rådsledamöter att lägga fram saken
(”varför kan de aldrig säga ifrån något ejälvat”
var ett av svaren jag fick); den mötte
naturligtvis intet som helst motstånd,
inner-luckor för fönstren, bommar för dörrarna
och telefon till närmaste gård sattes upp
och medförde en betydligt ökad
trygghetskänsla för lärarinnan. Jag säger: mötte
naturligtvis intet motstånd, ty det lär väl
ändå inte finnas något skolråd i landet, som
anser sig kunna neka skyddsåtgärder, där
inbrott redan förekommit. Man borde
visserligen av dessa arbetsgivare kunna
vänta så mycken ansvarskänsla och omsorg
om sin personal, att de självmant ordnade
dessa förhållanden utan att invänta
inbrotten. Efter allt som hänt borde väl redan nu
utan alla kungliga skrivelser inte finnas en
enda ensam skola i landet utan
skyddsanordningar. Men vi få räkna med
förhanden varande förhållanden, med de i regeln
uteslutande av män sammansatta skolråden,
och jag återkommer därför till vad man
borde kunna fordra av lärarinnorna själva.
1 den omskrivna socknen finnas lärarinnor,
som hellre än att begära dessa små
anordningar, som de dock böra inse, att den
enklaste rättvisa skulle tillförsäkra dem, gå
hort och be om nattlogi i andra gårdar.
En person, med vilken jag härom dagen
talade om dessa frågor, ansåg att
småskollärarinnorna kanske vore så rädda och
osjälvständiga, emedan de ej äro ordinarie,
d. v. s. deras egenskap av ordinarie
tjänstemän är åtminstone ej nog tydligt
fastställd. Ännu mer torde väl nämnda
egenskap bero på den obegripligt ringa uthild-
Vem vUl hjälpa till?
Från vår kalenders redaktör ha vi
mottagit ett brev, av vars innehåll vi
göra ett litet utdrag: ”1 mitt
förvar finnes en stor -— mycket stor —
packlåda med överblivna exemplar av
Kvinnornas kalender 1917, och det
svider på en liten punkt i upphovets bröst
var gång hon betraktar den. Det finns
ju visserligen en utväg: eldbegängelse,
men det behövs mera mod än mitt för
att bränna ’rÖsträttskronor\ i all
synnerhet som jag har gott om
olikviderade räkningar.”
Vi hoppas att denna maning inte
skall vara förgäves. ”Om blott varje
förening ville göra en liten
ansträngning till och köpa 2 å 3 exemplar,
skulle företaget vara räddat, förlust uteslu-
En av Englands största banker, London
City & Midland Bank, har anställt en
kvinna som direktör för en filial i ett
landsorts-distrikt. Enligt förljudande ämnar banken
fortsätta på denna väg, och 30 till 40
kvinnor hålla för närvarande på att utbildas
för överordnade bankposter.
Ärkebiskopen av Canterbury, har låtit
kungöra, att en kommitté av biskopar och
klerikala skall avge ett betänkande om
kvinnans ställning inom kyrkan.
ten och kanske en liten sparpenning
vunnen”, skriver fröken Öijer vidare.
Till detta resultat måste vi alla
medverka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
