Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kosackerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 6
som Tolstoi säger, »denna sinnets flykt, som aldrig sedan
kommer igen». Vilken vårflod! Vilka flöden av kärlek!
»Jag älskar, jag älskar så varmt!. . . Dessa tappra! Dessa
goda! . . .», sade han flera gånger, och han var nära att gråta.
Varför? Vern var tapper? Vem älskade han? Han visste det
inte så noga.
Denna hjärtats berusning fortfar utan ordning eller sans.
Hjälten, Olenin, vilken liksom Tolstoi kommit för att friska
upp sig med det äventyrliga livet i Kaukasus och som
förälskar sig i en ung kosackflicka, låter föra sig än hit och än dit
av sina motsatta hugskott. Än tänker han, att »lyckan, det
är att leva för andra, att uppoffra sig», än att »självuppoffring
bara är dumhet». Då är han icke långt ifrån att med den gamle
kosacken Eroschka tro, att »det ena är så gott som det andra.
Gud har skapat allt till människans glädje. Ingenting är synd.
Att ha roligt tillsammans med en vacker flicka är ingen synd,
det är den högsta lycka.» Men vad behöver han tänka?
Det är nog att leva. Livet är helt gott, helt lyckligt, det
allsmäktiga livet, det universella livet: livet är Gud. En glödande
naturdyrkan fyller och förtär hans själ. Ensam ute i skogen,
ibland »den vilda växtligheten, bland mängden av fåglar och
andra djur, mitt i myggsvärmarna, i den mörka grönskan, i
den varma och doftande luften, bland små bäckar, som
överallt porla under snåren», bara ett par steg från fiendens
skyttevärn, »gripes Olenin plötsligt av en sådan oförklarlig
lyckokänsla, att han av en vana från barndomen gör korstecknet
och vill tacka någon». Lik en indisk fakir, njuter han av att
säga till sig själv, att han är ensam och förlorad i denna
virvel av liv, som vill draga honom till sig, att myriader
osynligavarelser i denna stund, gömda på alla håll omkring honom,
vänta på att han skall dö, och att tusentals insekter surra
omkring honom och ropa till varandra:
»Hitåt, hitåt, kamrater! Här är någon att sticka/»
Och det stod klart för honom, att här var han inte längre en
rysk adelsman från Moskvas societet, vän och släkting till den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
