Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Han njöt först därav...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52
Med ett ord, han har det ryska hjärtat. Denna det lugnt
hjältemodiga ryska folkets fatalism personifieras även i den
stackars enkle, fromme, resignerade muschiken Platon
Kara-tajev med sitt godmodiga leende i lidande och död. Genom
prövningarna, spillrorna av fäderneslandet, dödskampens kval
nå bokens båda hjältar, Pierre och Andrej, fram till den
moraliska frigörelsen och den mystiska glädjen, når dit genom
den kärlek och den tro, som giva förmåga att skåda levande
Gud.
Tolstoi slutar icke där. Epilogen, som tilldrager sig 1820,
är en övergång från en tid till en annan, från den napoleonska
tiden till dekabristernas. Den giver en känsla av livets
ko-tinuitet och pånyttfödelse. I stället för att börja och sluta
mitt i en kris slutar Tolstoi såsom han börjat just i den stund,
då den ena stora vågen utplånas och den följande vågen födes.
Redan skönjer man framtidens hjältar, de konflikter, som
skola uppstå dem emellan, och de döda, som skola vakna till
liv i de levande.1
Jag har försökt antyda de stora dragen av romanen, ty
det är sällan man gör sig mödan att leta fram dem. Men vad
skall jag säga om det sällsynt mäktiga liv, som pulserar hos
1 Pierre Besuchov, som gift sig med Natascha, skall bliva
deka-brist. Han har grundat ett hemligt sällskap för att vaka över det
allmännas väl, ett slags Tugendbund. Natascha ansluter sig med
hänförelse till hans förslag. Denissov förstår intet av en fredlig revolution,
men han är redo till en väpnad resning. Nikolaj Rostov har
bibehållit sin blinda soldatlojalitet. Han, som efter Austerlitz sade: »Vi
ha blott en sak att göra: fylla vår plikt, strida och aldrig tänka»,
han förargar sig över Pierre och säger: »Min ed framför alltl Om man
befallde mig att marschera mot dig med min skvadron, skulle jag
marschera och hugga in.» Hans hustru, furstinnan Maria, gillar detta.
Furst Andrej s son, den lille Nikolaj Bolkonsky, en femton års gosse,
klen, sjuklig och förtjusande, med stora ögon och guldgult hår, lyssnar
feberaktigt till samtalet. Hela hans kärlek är till Pierre och Natascha.
Nikolaj och Maria tycker han icke mycket om. Han har en sorts
dyrkan för sin far, som han knappast minns. Han drömmer om att
likna honom, att bliva stor och utföra något stort—vad vet han inte . . .
»Vad de säga, skall jag göra . . . Ja, jag skall göra det. Han skulle
själv ha gillat mitt handlingssätt.» — Och arbetet slutar med en dröm
av gossen, som ser sig själv under gestalten av en av Plutarks store män,
åtföljd av onkel Pierre, företrädd av äran och följd av en här. Om
Dekabristerna hade blivit skrivna då, skulle den lille Bolkonsky utan
allt tvivel ha varit en av hjältarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
