Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
portarne för erkebiskopen, som efter en månads belägring äfven
lyckades få slottet i sitt våld. Han styrde nu riket efter sitt
godtycke och antog titel af Svea rikes furste, primas och
föreståndare. Väl försäkrade erkebiskopen att icke vilja inkalla
något fremmande herrskap, men arbetade dock med all makt
för den danske konungen Christian af Oldenburg, som också
snart med en flotta infann sig utanför Stockholm, under
förevändning att skydda Sverige mot konung Carl. Staden och slottet
öppnade för honom sina portar, och inom kort blef han af
erkebiskopen krönt äfven till Sveriges konung. I början var
han ganska vänsäll och omtyckt, men det dröjde ej länge
förrän han, liksom hans företrädare, unionskonungarne, började
pålägga riket en mängd skatter, så att han slutligen af folket
för sin omättliga girighet kallades en "bottenlös taska."
Då erkebiskopen 1462 icke kunde indrifva en ny skatt, lät
Christian insätta denne i fängsligt förvar på Stockholms slott,
detsamma som han, tillika med hela Sveriges rike,
öfverantvardat i Christians händer. Förbittrade häröfver tågade
upländningarne mot Stockholm för att befria honom. De intogo
äfven genom öfverrumpling yttre norre porten och
Helgeandsholmen. Men härmed var ej allt vunnet. Besättningen på
slottet gjorde nu sådant motstånd, att bönderne drogo sig
tillbaka och lägrade sig största delen på Norrmalm, men
lemnade dock en betydande styrka på Helgeandsholmen såsom
förpost. Sedan Christian emedlertid nyttjat den försigtighet, att
genom bevärade fartyg låta förstöra bron emellan Norrmalm
och den sistnämnde holmen, gjorde han ett utfall, hvarvid
endast i Helgeandsholms kyrka 103 bönder nedgjordes. Nu
öfverfölls bondehären på Norrmalm och blef äfvenledes
fullkomligt besegrad. Men då reste sig erkebiskopens systerson, biskop
Kettil i Linköping, samlade en här och började Stockholms
belägring. Konungen, som emedlertid begifvit sig till
Danmark, återkom plötsligt 1464, öfverföll och skingrade bönderne
samt upphäfde belägringen. Men sedan Christian på
Hellesjöskogen i Westmanland blifvit i sin ordning slagen af biskop
Kettil, begaf han sig hemligen på flykten. Stockholms
borgerskap öppnade då genast portarne för biskopen och anmodade
skriftligen konung Carl att återvända till sin trogna
hufvudstad.
Carl VIII återkom äfven med en stor flotta, efter 7 års
bortevaro, och företog genast belägringen af slottet, som ännu
befann sig i danskarnes händer, hvilket äfven efter någon tid,
då ingen undsättning kom, måste gifva sig. Men nu uppkom
oenighet emellan konungen och biskop Kettil, emedan den
förre ej påyrkat erkebiskopens frigifvande emot den danska
besättningens, som vid slottets uppgifvande råkat i fångenskap.
Christian var ej sen att betjena sig häraf, frigaf nu erkebiskopen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
