Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sista åren af Fredriks regering, begagna hans namnstämpel. Då
dertill kom den personliga förödmjukelse, som ständerne beredde
drottningen genom inventeringen af kronjuvelerne, i anledning
af ett rykte att hon skulle pantsatt dem i Hamburg, för att
skaffa sig medel till befrämjande af sina ändamål, anlades under
hennes auspicier planen till en sammansvärjning. Meningen var
att bemäktiga sig artillerigården och derpå marschera mot slottet,
hvarest konungen då skulle ställa sig i spetsen för rörelsen.
Emedlertid skulle de inflytelserikaste af rådet och riksdagsmännen
arresteras och riksdagen afblåsas. Men alltför många
invigdes i denna plan, att hemligheten skulle kunna bevaras.
Den 21 Juni 1756, samma natt sammansvärjningen skulle
utbryta, upptäcktes allt genom en af deltagarne, gardeskorporalen
Schedvin, och ännu en gång såg hufvudstaden, liksom i
Christian Tyranns dagar, sina ädlaste söners blod flyta på dess torg.
Öfversten för lifregementet till häst, grefve Erik Brahe,
hofmarskalken friherre Gustaf Jakob Horn och tvenne officerare,
Stålsvärd och Puke, blefvo den 23 Juli halshuggne på
Riddarholmen. 3 dagar derefter förnyades detta uppträde med
underofficerarne Mozelius, Christiernin, Escolin och löparen Ernst.
Men rådets och ständernes hämd var ännu icke stillad. Ännu
trenne personer, riksdagsmannen Lars Larsson, löjtnanten Erik
Sahlfelt och borgaren i Köping Hellberg, blefvo dömde till
döden, och icke mindre än 53 personer dessutom till landsflykt,
fästning, schavottering, böter och afbön. Öfversten grefve Hård
och lagmannen baron Wrangel räddade endast genom en
skyndsam flykt lifvet.
1759 öfvergick en förskräcklig eldsvåda Södermalm. Vid
detta tillfälle lades Maria kyrka tillika med 300 egendomar
deromkring i aska.
Genom de tilltagande partistriderne, då det ena partiet
oupphörligt nedref hvad det andra uppbyggt, alstrades snart en
allmän nöd. För att afhjelpa denna ville konungen sammankalla
en riksdag, men rådet satte sig deremot. Då nedlade konungen
regeringen den 15 December 1768. Rådet ville ännu tredskas,
men då presidenterne i kollegierne och cheferne för
garnisonstrupperne förklarade att de, enligt regeringsformens föreskrift,
skulle lyda konungen och rådet, men icke det sednare ensamt,
måste det slutligen gifva med sig. Riksdagskallelse utfärdades
och konungen återtog regeringen. Vid denna riksdag, som
1769 börjades i Norrköping, afsattes till en början 10 riksråder
och det var all utsigt att konungamakten skulle återvinna hvad
den 1720 förlorat, då riksdagen plötsligen förflyttades till
hufvudstaden och genom ständernes oenighet nästan alla fördelar
så väl för konungen som landet gingo förlorade. Ej långt
derefter, den 12 Februari 1771, afled Adolf Fredrik af slag, och
Gustaf III uppsteg på tronen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
