Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Fortsatt akademisk verksamhet. Åren 1698–1705
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fortsatt akademisk verksamhet. lof)
handling „De ætatum varietate & charaeteribus in
imita-tione Poëtica observandis" (1699). Detta akademiska
exer-citium tyckes vara en direkt frukt af Rudeens
lärareverksamhet. Författaren omtalar, att för två år sedan vid
akademin hade förelästs om Horatii „de arte poetica", och det
synes som om han från detta verk skulle fått idén till
sin afhandling. Det är nämligen en framställning af de
olika åldrarna och huru dessa blifvit kännetecknade af de
antika skalderna och författarne, särskildt af Horatius i
ofvannämnda arbete.
Märkligare äro tre bröder Haartmans dissertationer,
hvilka samtliga sysselsätta sig med poesin. Gabriel
Haartmans afhandling „Philosophia fabularis nec non poetarum
vindiciæ" (1700) vill vara ett försvar såväl för fablerna
som för poeterna. Undersökningsmetoden är ännu den
gamla, ity att författaren börjar med fabelns etymologi,
homonymi och synonomi såsom tidens logiker och liksom
metafysikerna framställer såväl „finis cui" som »finis
cu-jus". Haartmans verk går ut på att visa „poetas
do-euisse philosophiam per fabulas", och för att ådagalägga
detta redogör han ganska utförligt för den antika fabeln
om Pan. Sedan han uppvisat denna „philosophia
fabularis", öfvergår han till „poetarum vindiciae". Han tager
poeterna i försvar särskildt mot dem, „quos studium
veritatis & pietatis Zelus, interdum forte malé tempistivus,
adversus Poëtas armant". Först bemöter han
beskyllningen, att poeterna skulle vara „mendaces atque
scan-dalosos & scripta eorum nihil esse aliud nisi meras aniles
iiugas". Sådana beskyllningar hade redan tillbakavisats
af de antika författarne (Epictetus, Aristoteles och
Horatius). Men en modernare anklagelse var, att poeternas
läsning var farlig, emedan de talade om mänga gudar.
Härtill anmärker Haartman, att äfven i den heliga skrift
talades om afgudabilder, utan att man därför kunde kalla
den heliga skrifts författare afgudadyrkare. Och da
poeterna framställde de mytologiska gudagestalterna, sà var
det icke för att do trodde på dem, utan emedan de i
deras namn framställde filosofiska läror, ty fablerna om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
