Tage for utan att ha lyckats träffa Petra. Han hade velat be henne om förlåtelse för den smärta han tillfogat henne. Men hon kunde icke se honom. Natt efter natt låg hon vaken, grubblande över den lycka, som så snabbt hade kommit och gått. Hon förtrodde sig icke åt någon. Betty förstod alltsammans, när Johan för henne berättade om porträttet Tage haft i sin låda.
- Vet du, sade Betty helt upprörd till Hans, Tage hade en fästmö i Stockholm.
- Den flickan måste, utan att hon vetat det, varit Petras skyddsande, utbrast då Hans med ett leende av lättnad.
Han var glad över att Tage givit sig av. Dagarna återtogo för Petra sin form och sin gråhet. Hon fick ett brev från Tage, där han försökte förklara allt och vari han skrev att han ej velat berätta för Petra om den andra, därför att han trott att "allt till slut ändå skulle reda upp sig".
Hon förstod då hur olika de måste ha varit varandra. Denna hans trolöshet besudlade hennes minne av honom. Hon sökte för sig själv framkalla hans ansikte, då han sagt att han älskade henne. Hon gick till de platser, där de båda tillsammans vandrat. Men deras fotspår voro utplånade. När hon stod där och sökte efter dem med blicken, tyckte hon att en svag rök steg upp från stigen. Hon visste att röken kom från en mila en bit bort, som spred rökmoln vida omkring, men hon inbillade sig att en eld tänts för att bränna bort märkena efter deras fotsteg, som denna tid korsat varandra. Om hon kunnat, skulle hon velat bränna minnet av hans kyssar från sina kinder, sina trötta ögon, sin tomma mun.
En dag när Petra gick så, mötte hon Adèle. Petra hade icke märkt hur Adèle denna tid Tage varit där snokat omkring som en råtta för att uppspåra något. Hon hade vädrat sig till att det varit något mellan Tage och Petra, och hon hade funnit Tage alltför vacker och elegant för att Petra länge skulle kunna passa för honom. När Tage försvann, var det för Adèle, som om hon fått ett gott stycke ost att gnaga på. Andras olyckor smakade henne, som en svåråtkomlig godbit smakar råttan.
Nu såg Petra i hennes ansikte ett uttryck av hycklat medlidande. Adèle vände och gick bredvid Petra. Här där Petra och Tage gått glada hand i hand, gingo nu den sorgsna Petra och Adèle med sin lurande blick. Hur olika mot vad Petra drömt den där sista solskensdagen! Adèle pratade, och Petra, som först icke ens lyssnat, märkte plötsligt att Adèle talade om sig själv. Det var Adèles egen kärlekshistoria, många gånger omtuggad, så att den mistat sin ursprungliga form. Som en smutsig rännil rann den nu fram för Petras fötter. Och till sin förskräckelse fann Petra att Adèle jämställde sina känslor för Daniel med Petras för Tage. Hur kunde hon veta... Ja, vad visste hon? Den där natten, då Petra i extas tyckte sig förnimma jordens älskande och älskade kvinnor omkring sig, hade kärleken för henne visat sig som ett rosenrött träd, fyllande världen med sin underbara doft och sin sång som från tusen fåglar. Adèles ord revo sönder blommorna och strödde dem smutsade på marken. Var då också detta kärlek? En kropp utan själ, fylld av en oren kättjas fräna dunster!
- Ack, tyst då, utropade Petra och vände sitt ansikte, härjat av sorg, mot Adèle.
Då sade Adèle med ett litet elakt skratt:
- Jag hörde på stationen att den där unge herrn fått en hel ask full med blommor från en dam i Stockholm.
Petra stannade. Hon såg sin sorg, sin kärlek utspridda i hela trakten. Hon kände sig i trasor, naken blottad på sin dyrbaraste skatt. Hon grep Adèle hårt i armen. Men så föllo hennes egna armar utmed sidorna. Hon kunde icke strida mot en kvinna som Adèle, vilkens blickar, lömska och snokande, tycktes gräva gångar i hennes hjärta. Hon lät Adèle stå kvar där på stigen och nästan sprang ifrån henne.
Adèles ord väckte Petra ur hennes förlamning. Hon förstod att hon måste dölja sin smärta. Och till sin förvåning märkte hon nu att Angela tydligen ville hjälpa henne. De första aftnarna efter Tages avresa hade de båda suttit tysta vid lampan. Angela hade sett Petras förtvivlan och snabbt förstått den. Petra hade älskat Tage, och han hade försvunnit. I sin längtan att trösta Petra glömde Angela sin egen missräkning. Tage var borta, men de hade ju ändå varandra. Aldrig hade Angela hållit av Petra som nu. Hon tyckte att hon vuxit ifatt henne, Petra föreföll henne icke längre så gammal, avståndet i år var ju icke så stort som Angela förut tyckt.
En natt vaknade Angela. Hon hörde Petra gråta inne i sitt rum. Hon visste icke vad hon skulle göra.
Hon vred sig oroligt i sängen. I det ögonblicket hatade hon Tage, som fått Petra att gråta. Slutligen tände hon sitt ljus och smög sig fram och sköt upp dörren på glänt. Snabbt sprang hon så tillbaka sängen, igen.
Petra skulle helt säkert känna sig lugnare, om hon visste att Angela var vaken i natten helt nära henne, tänkte Angela.
Petra, som legat med slutna ögon, slog långsamt upp dem. Hon såg den halvöppna dörren och ljusstrimman som silade fram till hennes säng. Först förstod hon inte vad som hänt. Varför stod dörren öppen? Varför var ljuset tänt inne hos Angela? Hon måste ha väckt Angela. Hon hade känt sig så ensam. Hon hade tyckt sig sjunka i ett hav av iskallt mörker med kvävande svarta vågor, som gastkramat henne. Det vänliga ljuset från Angelas öppna dörr smekte hennes kinder, som voro våta av tårar. Den där lilla Angela, som Petra skulle taga hand om! Hennes ömhet för barnet vaknade på nytt. Hon tänkte på den lilla systern hon alltid längtat efter, hon som skulle gråta, när Petra var sorgsen, och se på henne med förebrående ögon, när hon gjort något illa. Hur hade hon kunnat så hängiva sig åt sin sorg? Hennes ensamhet var väl icke så stor. Angela hade öppnat dörren för att visa henne det.
Medan Petra betraktade ljusstrimman, lättade hennes smärta, tryckte inte längre, de kalla vågorna gledo undan, och hon somnade in mitt i skenet från det fladdrande ljuset. När Angela hörde att Petra somnat, smög hon sig in i Petras rum. Med moderlig min, helt röd om kinderna, slätade hon Petras lakan, som låg hopskrynklat omkring henne. Med lätta steg gick hon runt hennes bädd och stoppade om täcket, som Petra gjort så många gånger med hennes. Och när hon kom in till sig igen, lät hon dörren stå på vid gavel mellan de båda rummen. Hon låg vaken en stund och såg framför sig med ett litet hemlighetsfullt leende.
Det föreföll henne som om rummet vidgats. Rosorna slingrade sig
väl uppför väggen som förr. Glaset i spegeln lyste matt, en droppe
ljus darrade i kristallkronan. Men den öppnade dörren till Petras rum
både sprängt ett hål i väggen. Och under det Angela lyssnade till
Petras lugna andetag, tyckte hon att hon gled närmare och närmare in
mot de vuxnas värld.
