| 164 |
Ofta i min barndoms dagar
Hörde jag min moder säga:
Flicka, kärleken är väldig,
Mäktar mer än allt på jorden.
Så hon talte till min varning,
Att sitt gyllne äpple skydda.
Moder, o att sant du talat!
Ofta står jag nu på stranden,
Der min älskling från mig skildes.
Dän han far dit bortom molnen,
Som vid hafvets rand sig höja.
När jag ser, hur fjärden fradgas,
Ser hur böljan slår mot stranden,
Lägger jag min hand på vågen,
Doppar fingrets spets i djupet:
| 165 |
Månne vågen väl, som svallar
Hotande mot skeppets sida,
Der han fjerran far, den dyre,
Månne hafvets vilda dotter,
Fast så långt från mig hon rasar,
Ej mitt söfningsord förnimmer,
Af min lätta hand ej lugnas,
Efter kärleken är väldig,
Mäktar mer än allt på jorden?
Ofta, när i furans krona
Fläktar fara, vindar hvina,
Sänder jag från denna klippa
Tyst min tysta suck att flyga:
O min ende, kom tillbaka!
Kanske, fast så svagt den ljuder,
Har likväl den starka vingar,
Kan som svalan klyfva vinden,
Genom rymder nå min älskling,
Efter kärleken är väldig,
Mäktar mer än allt på jorden.
