- Project Runeberg -  Samlade skrifter /
Kyrkan

(1870) Author: Johan Ludvig Runeberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Kyrkan

Hårda skiften, bistra prövningstider
bragt från eget hemman, gods och välstånd
djupt i nöd och armod bonden Onni.
Åren härjat sist, vad ödet skonat.
Fem och sjutti vintrar täckt hans huvud
med en snö, som ingen sommar smälter.
Ett blott ägde han av allt, vad fordom
gjort hans glädje, ett blott, sin förtröstan
på den Gud, som medgång sänt och motgång,
och han bodde nu, till dörrn förvisad,
gömd, förbisedd, på en annans hemman,
av sin sockens mildhet underhållen.

Men midsommardagen grydde, folket
vaknade i stugan, äldre, yngre,
klädde sig i högtidsdräkter, alla
ville skynda nu till Herrans tempel.
Hos den gamle väcktes samma längtan,
och han gick till värden fram och talte:
»Låt mig följa dig i dag till kyrkan,
käre broder! Våren ut jag suttit,
full av krämpor, i mitt hörn vid muren
och ej hört Guds ord på halva året.»
Värden viste ut mot träsket. Tjocknad
låg en vitgrå dimma än däröver,
och ej strand, ej våg, ej holmar syntes.
»Vill du själv försöka hitta vägen»,
sade han, »med båt far ingen annan;
men till fots är färden lång kring viken
och för dig finns nu ej häst i gården.»
När den gamle hört det hårda ordet,
gick han tyst till stranden, löste båten
och begynte ro i gråa dimman.
»Den, som leder fiskens stråt i havet,
fågelns stråt i luften, att de komma
dit hans lag dem kallar, han skall foga,
att ock jag i dag hans kyrka finner.»

Stunder flöto bort, blott sjö och töcken
såg den gamle, från sin kosa vilsnad,
och hans kraft begynte svika; tyngre
kändes rodden re'n och handen domnad.
När i morgonlugnet över fjärden
första gångens ringning ljöd och klangen
hann hans öra, var den dov och mattad,
och han fann sig långt från kyrkan, längre,
än när först han lade ut från hemmet.
Och det ringdes andra, tredje gången,
och från fjärran än blott kommo ljuden.
Och mot höjden hov den gamle ögat,
såg mot gråa skyn som med en fråga,
utan kraft och råd och hopp och bana.

Men i samma stund i sakta skridning
stötte båten mot en häll, och dunkelt
ovan hällen skymtade ur töcknet
fram en strand och bjöd den gamle vila.
Upp han steg på stranden, såg omkring sig
kände stället, kände ön i träsket,
där som ung han landat tusen gånger,
och han satte sig på kala berget
tankfullt ned, och mörker rådde, mulen
var hans själ, och mulen jord och himmel.

Men det ringde samman. -- Var i högre
makters vård den gamle? -- När han hopplös
nu mot fästet höjde ögat, syntes
klar en blågrå rand emellan molnen,
ljusets förebud. I kyrkan skulle
sången börjas; på den öde holmen
drog ock nu den första vindfläkt andan
mellan löven, och den första lärkan
flög, av dagern väckt, mot skyn. Försvunnen
var naturens dvala snart. På toner
följde toner nu, och nya stämmor
vaknade i dal, i höjd. Ett jubel
ljöd bland luftens dimmor, ljöd bland träden
kring den gamle, och han själv, av sångens
glädje gripen, glömde nöd och sorger
och föll in med ord. Den sköna psalmen,
sommarns psalm, »Den blomstertid nu kommer»,
ljöd i stilla darrning från hans läppar.

Och den blomstertid var kommen. Sommarn,
som han sjöng om, var av inga murar
utom honom stängd. Dess örtesängar
växte för hans fot, dess fågelsånger
hörde han; och Kristus, som han nämnde
Sarons blomster, gröna dalens lilja,
kom som blomster och som lilja, värmde,
som han bad, i varje fläkt hans sinne.

När han slutat psalmen, hade höjden
klarnat redan, blott kring lägre rymder
låg ett töcken än. Då steg ur österns
molnbädd solen upp och göt en strålflod
över landets, över vattnets dimma.
Tystare blev rymden, luftens skaror
sökte vila, varje väsen tycktes
vilja endast skåda nu, ej sjunga;
och den gamle följde med sitt öga,
stum av andakt, ljusets väg. -- Vad dunkelt
syntes nyss, var nästa stund förklarat.
Udde efter udde dök ur dimman,
ö vid ö stod fram; en värld av fägring
växte sakta upp ur skuggans tomhet,
tog begränsning, färger, glans.

Förliden
länge se'n var morgonstunden redan,
när, men klarnad blick, med molnfri panna,
rörd och tacksam, från sin plats den gamle
reste sig och gick till jullen åter.
Men han såg till avsked än tillbaka
upp mot stranden. »Nu, Guds frid med eder»,
så han hördes säga, »fåglar alla,
unga bröder, systrar, Guds församling,
som med mig i dag i samma kyrka
honom prisat och hans ära sjungit.
Och hav tack, du tolk av himlens läror,
klara sol, som nu för oss predikat,
böjt vårt hjärta att hans godhet känna
och lagt ut hans verk för våra ögon!»


Project Runeberg, Sat Dec 15 16:20:23 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/runeberg/1_01.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free