Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 147. Menniskones son
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han, den ende, gör ej val,
Räknar ej de sinas tal:
Kommer alle! Så han talar,
Kämpar, blöder och hugsvalar.
Solen, som från fästet lyser
Öfver ond som öfver god,
Blott en ringa droppe hyser
Af hans djupa kärleksflod;
Månen, som från himlens hus
Ger åt sjelfva natten ljus,
Månd’ en skugga endast vara
Af hans kärlekseld den klara.
Honom vill jag glad tillhöra,
Hvad mig än blir förelagdt;
Christus kan mig saliggöra,
Ingen verldens gunst och makt.
Vanskligt är ju annat allt,
Som ett töcken tomt och kallt;
Men den jag vill efterfråga,
Evig är hans hjertas låga.
Han på korset, han allena
Allt mitt hopp och goda är;
Ingen må mig det förmena,
Att jag hafver honom kär.
Hvar har jag en vän här sport,
Som mig gjort, hvad han har gjort?
Han kan mig med Gud förena,
Han på korset, han allena.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
