| 6 |
Fader öfver fäder alla,
Fader, som i himlen är,
Hör oss, när vi dig åkalla,
Såsom barn en fader kär;
Du all verldens tröst och hamn,
Helgadt varde, Gud, ditt namn.
Konung stor och utan like,
Låt af din barmhertighet
Till oss komma här ditt rike,
| 7 |
Gif, att vi vår lust ej skilja
Från din lust och glädje mer,
Ske på jorden, Gud, din vilja,
Såsom den i himlen sker;
Kärare från dag till dag
Blifve oss ditt välbehag.
Du, som kan, när dig behagar,
Sända rikdom eller nöd,
Gif i dag som andra dagar
Oss vårt dageliga bröd,
Bröd, att kroppen lefva må,
Bröd för själen likaså.
Gif, att vi i frid få vandra
Denna korta lefnadsstråt;
Såsom vi förlåta andra,
Våra skulder oss förlåt.
Nåd låt gälla fullt förut,
Innan ytterst rätt kräfs ut.
Verlden söker oss bedraga
Med sin sötma, konst och sed;
Oss, så bräckliga och svaga,
Ej i frestelse inled;
I all glädje med oss blif,
I all sorg förtröstan gif.
| 8 |
Mycken är vår brist, dess värre!
Ingens ofärd dock du vill:
Fräls oss ifrån ondo, Herre,
Kom med nåd och hjelp oss till,
När oss trycker timlig nöd,
När oss hotar evig död.
Ditt är riket; evigheten
Skall ditt väldes slut ej se:
Makten, äran, herrligheten,
Ensam dig tillhöra de.
Lof och ära vare dig,
Gud, vår Gud, evinnerlig.
Amen, ja, det skall så hända.
Himmel kan förgås och jord,
Men din nåd skall ej sig ända;
Evigt är ditt löftes ord.
Herre, oss din nåd bete;
Amen, ja, det skall så ske!
