| 101 |
En vandringsman är menskan här,
På vandring stadd, hvar dag som är,
Till långt aflägsna länder;
Hur hon ock här tycks hemma fäst,
Är hon beständigt blott en gäst,
Som hemåt återvänder.
Hon får i all sin lefnadstid
Ej minsta stund, då hon i frid
Kan lemna vandringsstafven;
På hvarje stig, på hvarje ort
Går hon mot evighetens port,
Och porten heter grafven.
Om jag då sitter vid min härd,
Om jag i Herrans vida verld
Från land till land måst fara,
Så är mig samma mål dock satt,
Mot det jag skyndar dag och natt,
Jag får ej stilla vara.
Dock hvar jag är, och hvart jag far,
Så vet jag, att min Gud jag har
Beständigt lika nära;
| 102 |
Så bottenlöst är intet haf,
Att ej hans hand i djupets graf
Kan mig sitt bistånd räcka;
Så bränd ej någon öken är,
Att ej hans godhet växer der
Och kan mig vederqvecka.
Om han högt öfver sjö och land
Flyttfogeln för från fjerran strand
Till kära hemmet åter,
Hvi skulle jag väl bäfva skyggt?
Den Gud, som leder fogelns flygt,
Han mig ej villas låter.
Far jag än vida, följer han,
Som i all nöd mig hjelpa kan
Och akta från att falla;
Der jag är rådlös, har han råd,
Der jag har brister, har han nåd:
Välsignad han för alla!
Gud, jag är syndig, arm och svag,
Men för mig efter ditt behag,
Det är, hvad sist jag beder.
Hvar helst min väg du stakar ut,
Så styr den så, att den till slut
Upp till din himmel leder.
