Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Så yttras högt af hoppfullt glada hjertan ord,
Och ödmjukt mot de kommande,
På slottets gård, i portens hvalf och utanför,
Sig folket sänkt på böjda knän.
Och fursten kommer, men med mörker kommer han,
Hans mun ej ler, hans öga ej,
Hans mulna helsning skrämmer blott hans trogna folk,
Och häpna tiga skarorna.
Åt deras tystnad fröjdar sig furst Dmitris själ:
"Min broder", säger han och ler,
"Fins lif i dessa menskor, eller ser jag här
Det gamla slottets andar blott?
I sanning, så till stumhet vill jag öfva in
Mitt eget goda folk en gång,
Att, då jag nalkas, ej mitt öra störas må
Af någon glädjes jubelsorl."
Han talat, och hans broder har hans ord förstått,
Sin häst på stället hejdar han,
Ser nära sig Miljutin, vinkar honom fram
Och frågar med förborgad harm:
"Hvad gör, att mina bönder sakna mod och ljud,
Då deras furste helsar dem,
Är han ett himlens straff, ett fruktadt gissel här,
Som möts af mörka blickar blott?"
Så sagdt. Sitt hvita hufvud böjer ödmjukt ner
Den åldrige och ger till svar:
"När solen strålar, höge furste, mild och klar,
Är jorden strålande också;
Men ve, när solens ljusa anlet skyms af moln,
Då mulnar jorden ock i sorg."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
