Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första Akten. Femte Scenen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Femte Scenen.
JULIA
(ensam).
JULIA.
O, så är mitt sätt!
Jag kunnat dock den goda gubben unna
Att se på mig. Hvad var för ondt i det?
Jag vore färdig att af ledsnad gråta.
(Niger utanför den slutna dörren och säger helt för
sig med sammanknäppta händer.)
Min goda, goda onkel måst förlåta!
(Lägger handen på sitt hjerta.)
Jag hade här en liten hemlighet,
Som jag på intet vilkor ville låta
Min onkel se, deraf kom min förtret;
Men jag blir genast god, som onkel vet.
(Går bort från dörren åter.)
Men hvarför skulle han mig just betrakta
Den stund, jag hade svårast att mig vakta,
I öfverraskningens minut, minsann,
Då pulsen bultade, då kinden brann,
Då tusen tankar flögo kring i pannan,
I hjertat sorg och glädje om hvarannan?
Ja, sorg i all min fröjd!
Ty att få råkas åter, hvilken höjd
Af glädje, och ändå hvad smärta,
Att han skall nödgas, detta stolta hjerta,
För blott en lumpen penning offra opp
Sitt mål, sin varma längtan och sitt hopp.
Han tänkte få besöka konstens länder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
