Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Lomonosov
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LOMONOSOV.
93
ringen av Schlüsselburg, som erövras av ryssarna, sedan tsaren
befallt, att nya stormstegar skola förfärdigas.
Härmed avbröts epopén, och förlusten för den ryska
vitterheten var icke större än då Kantemir förlorade smaken för sin
vidunderliga petriad redan i början. Men förutom sitt
kulturhistoriska intresse såsom en avspegling av Frans Timmermans
och Nikita Demidovs praktiska företagsamhet, har hjältedikten en
stor litterär betydelse därför att den för många årtionden
stad-fästade den s. k. pseudoklassiska smakriktningen. Olympens
gudar nedstego på Rjuriks och Ivan Groznyjs jord och måste mot
sin vilja länge dväljas bland de ortodoxa poperna och de
stinkande musjikerna. Och Finska viken, hittills bebodd av bönder
och fiskare, blev i litteraturen en ljuv härd, där
»Vid stranden nymfer plaska i gamman och njutning».
Denna falska klassicitet, naturligtvis importerad från Frankrike,
omhuldades av Lomonosov även i dramat genom tragedierna
»Demofont» (Tesevs’ son) samt »Tamira och Selim» (1750),
vars ämne lånats från traditionerna om den tatariske hövdingen
Mamaj. Och samma år skrev Lomonosov ett herdespel, förlagt
till Dnjepers »romantiska» stränder. Det saknar icke ett visst
realistiskt behag i den idylliska naturmålningen, och det är icke
alldeles osannolikt, att skalden under sin femåriga skolgång vid
Akademien i Moskva fått göra en resa till Kiev, ehuru inga
bevis härpå föreligga.
Högre i konstnärligt avseende står utan tvivel Lomonosovs
odediktning, ty här framträder hans talang på ett ofta glänsande
sätt genom den klangfulla rytmen och den kraftiga tonen. Man
kan endast beklaga, att en så självständig natur som Lomonosov
nedlät sig till att oupphörligt med klingande fraser förhärliga
det kejserliga huset och därigenom gav upphov till en
versifika-torisk farsot, som härjat förfärligt i den ryska vitterheten långt
fram i det nittonde århundradet och ännu icke blivit riktigt
utrotad. Som en förmildrande omständighet må dock anföras, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
