Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXII. Förvaltningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till 30 miljoner, »utan alla för undersåtarna tryckande pålagor eller
utpressningar; tvärtom hade många småaktiga skatter, som
belastade de lägre klasserna, avskaffats under Katarinas regering, och
kejsarinnan tänkte öka inkomsterna ändå mera; hon var outtröttlig
i sina bemödanden att införa en mera regelbunden och civiliserad
förvaltning i sitt rikes avlägsnare delar».
Trots allt detta hade man att kämpa med ett ständigt deficit och
var följaktligen anvisad att anlita statens kredit. Katarina berömde
sig också mycket därav, att hon omedelbart efter freden i
Kutsjuk-Kajnardsje kunnat återbetala holländarna en av dem lånfången
penningsumma. Då bildhuggaren Falconnet år 1773 hos kejsarinnan
förordade en finanskonstnär vid namn Maimieux, som förband sig
att inom fyra månader anskaffa 30 millioner utan att pålägga riket
någon börda, förklarade Katarina, att dylika »guldmakare» först
skulle tänka på sin egen ficka för att icke behöva tigga; hon behövde
alldeles icke tillgripa dylika utvägar och hade kort tid förut avslagit
ett anbud att få låna 40 millioner. Statshushållningens tillstånd
försämrades emellertid under Katarinas regering betydligt, och i
synnerhet på 1780-talet befann sig riket i stor penningklämma. Framför
allt voro krigsåren 1787 till 1794 mycket svåra att komma igenom.
År 1769 hade grundats en sedelbank, vars papper en tid hade hållit
sig över pari. Johan Jakob Sievers hade haft sin del i bankens
grundande och kejsarinnan visade ett livligt intresse för detta kreditinstituts
blomstring- Då hovkansliet 1769 vägrade mottaga de nya
papperspenningarna i betalning från privatpersoner, blev Katarina mycket
ond och gav hovkansliet en skarp tillrättavisning. Den nya
sedelbanken visade sig emellertid vara ett ganska farligt företag, och
Ryssland besparades icke den erfarenhet, som man oftast gjort annanstädes,
att faran av att utgiva sedlar icke är så stor som att icke veta begränsa
utgivningen, utan i stället stegra densamma över all måtta. År 1774
gav kejsarinnan senaten befallning, att icke överskrida en summa av
20 millioner rubel, men redan under 1780-talet ökades, detta oaktat,
papperspenningarna, så att de år 1787 svällt ut till icke mindre än
100 millioner. Ett nytt manifest förkunnade, att denna summa på
inga villkor finge överskridas, varpå följande år den cirkulerande
pappersmängden ökades till 157 millioner och agiot var oundvikligt.
I den mån silverrubeln från endast 103 kopek papper 1787 bevisligen
steg till 142 kopek papper år 1796, föll växelkursen och en prisstegring
uppstod. Kejsarinnan tog emellertid mycket illa upp
generalprokuratorn Vjamsemskijs varning för dylika kreditoperationer, och J. J.
358
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
