Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXVII. De ryska författarna och vitterheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Moskva födde hon en son vid namn Ivan, som hon lämnade på
hittebarnshuset. Jag har goda skäl att antaga, att denna son icke tillhörde
mig; svärja därpå kan jag emellertid icke. Måhända var det också
mitt verk. Ivan lämnades sedermera till en bonde i Kosi... Den där
Fetitska har ju ett svagt huvud.. . Om Ivan ännu är i livet och jag
lyckats få rätt på honom, är jag beredd att sätta honom i en
hantverksskola och betala för honom ... Hennes man vet inte av något.
Han är en tyst och anständig människa.»
Även här är det icke det värsta, att diktaren, som eljest tagit sig
an »det arma folket» och »kvinnans lovsjungare» förfar med en kvinna,
med en levande människa som med en slavinna eller ett livlöst
föremål, utan att hans samvete därvid förblir så lugnt. »Jag är beredd att
betala för honom.» Vad kan man mer begära? Alltihop är ju så
klart och enkelt. En förnuftets kalla klarhet, en hjärtats kalla
känslolöshet. (Meresjkovskij).
»Du är den största av alla egoister. Jag spår, att du icke skall bli
älskad av din hustru. Du förstår inte att älska, d. v. s. du skall inte
älska din hustru, icke den levande medmänniskan, utan din njutning.»
Denna hans mors spådom uppfylldes likväl blott till en del: älskad blev
han i själva verket icke, men själv älskade han icke endast sin
njutning. Den förtrollande kvinnan »med fult, långt, gult ansikte,
med den stora underkäken som en hästs» och ett starkt huvud —
Madame Viardot hämnades på honom Fetitskas »svaga» huvud.
»Om hon vore er legitima dotter, skulle ni uppfostra henne helt
annorlunda», sade Tolstoj till Turgenjev, då denne skröt med sin oäkta
dotters uppfostran. Vid dessa ord »blev jag alldeles utom mig»,
förklarade Turgenjev sedermera, »och skulle kunnat krossa skallen på
honom, men nöjde mig med att rusa ut ur rummet och slå igen dörren
efter mig.» Tolstoj skickade Turgenjev en utmaning, men urskuldade
sig sedermera. »Han skrev till mig, att han känner sig skyldig, men
att han icke kan undertrycka en fientlig känsla mot mig, vars
oförlåtlighet han väl inser; att han hatar mig och aldrig vill se mig mera;
men utmaningen på duell tager han tillbaka och beder mig ursäkta.»
Båda hatade varandra, men visste icke varför; de visste blott, att
de aldrig åter finge träffa varandra, att de varken kunde andas samma
luft eller leva i samma värld. Den enes tillvaro uteslöt den andres.
Det var ett ovanjordiskt, transcendent hat. De hatade varandra icke
blott fysiskt såsom eld och vatten, utan förnekade varandra även
metafysiskt såsom två antinomier. Turgenjev förstod ända till sin
levnads slut icke Tolstoj. Då han i ett brev, som han skrev till honom
380
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
