Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XLVIII. Kejsarinnan och Rasputin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vilket uppfyllde kejsarinnans själ med den mest skärande ångest. Då
under ett anfall av den farliga sjukdomen ingen hjälp syntes möjlig
och kejsarinnan uppgivit allt hopp, infördes Rasputin hos henne av
storfurstinnan Militzas hovdam, fru Virubova, som därefter blev
kejsarinnans oskiljaktiga väninna.
På Rasputins uppmaning att tro på verksamheten av hans böner och
kraften av hans ord, skulle hennes son leva, och vid detta hopp
klamrade hon sig fast med hela styrkan av en tro, som närdes av hennes
innerligaste önskan och kom henne att med hela sin själ sätta all sin
tro till Rasputin, som i hennes ögon var en starez, d. v. s. helig man.
Tronföljaren tillfrisknade och flera lyckliga tillfälligheter befäste
kejsarinnan i hennes övertygelse, att Rasputin verkligen vore i besittning av
övernaturliga gåvor och att den kejserliga familjens öde berodde av
honom, och Rasputin, som uppfattade detta hennes själstillstånd, förstod
genast vilka fördelar han kunde draga av detsamma. Han hade
dessutom i fru Virubova en beskyddarinna, som ständigt omgav kejsarinnan
och var fullt övertygad om hans helighet och högre egenskaper. Mycket
har talats om denna fru Virubova, som varit föremål för förtal och
lögner av gemenaste slag samt tillskrivits ett politiskt inflytande till
olycka för tsarfamiljen och Ryssland. En närmare undersökning, som
efter kejsarens fall företogs på föranstaltande av justitieministern
Ke-renskij, då hon, som efter en järnvägsolycka måste gå på kryckor, satt
fängslad i Peter-Paulsfästningen, ha dock till fullo ådagalagt
grundlösheten av alla de mot henne riktade beskyllningarna. Kejsarinnan,
som kände tsarens obeslutsamhet och viljelösa karaktär, ansåg för en
helig plikt att vara honom till stöd och hjälp i den tunga uppgift, som
ålåg honom. Hennes inflytande blev också så mycket större och nästan
alltid i hög grad olyckligt. Hon gjorde nämligen politiken till
känslo-och personlighetsfråga och lät blott allför ofta leda sig av sina
antipatier och sympatier och av sin omgivnings tycken, och de föreställningar
hon en gång fått, vidhöll hon med den mest hårdnackade envishet, som
ingenting förmådde rubba. Man kan tänka sig, anmärker greve Witte
i sina »Minnen», vad det betyder, då en sådan kvinna har tillgång till
maktmedel, som försynen lagt i en envåldshärskares händer!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
