Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9. Vid tjugufemårsgränsen - Utvecklingen av Arbetsgivareföreningens inre organisation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
har hunnit, bör genom denna ligga klart, därest den från sina utgångspunkter
genomförts med kritik och objektivitet, under det att det vanligen mest
intresserande spörsmålet, vad som får väntas följa, undandrager sig verklig granskning.
Om nu den här lämnade redogörelsen i någon mån kunnat fullföljas enligt
författarens syften, så torde en utförligare summering vara överflödig, ty
skildringen själv lärer visa, både varest man stod år 1902 och vart de gångna
tjugufem åren fört hän. Uppgiften var ju »att leda eller tvinga arbetarrörelsens
trotsigt svällande flodvåg in i sådana kanaler, där den kunde bli till näringslivets
gagn i allas gemensamma intresse». Att detta i mycket lyckats, är väl
otvivelaktigt. Men om det lyckats i allo så, som det varit önskvärt; om det sålunda
varit de svenska arbetsgivaresammanslutningarna och närmast S. A. F. möjligt
att i nödig utsträckning varaktigt påverka arbetarrörelsen, att väcka och
utveckla till verklig självbesinning och känsla av gemensamt ansvar, är ej lika lätt
att avgöra. Det påpekades här inledningsvis, att Sveriges ekonomiska liv
företett förändringar, vilkas sociala sida kunde samlas under formeln »från
bruksgatan till egnahemskolonien», medan den national-ekonomiska närmast
sammanhängt med driftens affärsmässiga och tekniska modernisering. Vill man nu
finna ett facit, som ger någon ledning också för framtidsutsikterna, så gäller
det att övertyga sig om, i vilken mån dessa båda sidor utvecklats så, att ett
betryggande jämviktsläge förefinnes, sålunda därhän, att de betydande sociala
framstegen verka stärkande med hänsyn till morgondagens allmänna
ekonomiska krav. Det torde dock ligga utanför samtidens möjligheter att prestera ett
på objektiva grunder fotat omdöme härom. Dagens tecken äro ej uteslutande
ljusa, men deras betydelse kommer att vidare påverkas av personliga krafter och
strömningar, om vilka intet kan bestämt utsägas på förhand, fastän det väl kan
gissas mer eller mindre subjektivt.
Måste sålunda ett spörsmål av denna räckvidd lämnas för närvarande
obesvarat, så behöver ingen tvekan råda därom, att Svenska
Arbetsgifvareföreningen varit av utomordentlig betydelse för att framkalla det mått av besinning
och sans, som arbetarrörelsen hos oss tillägnat sig. Och därvidlag är det
allenast en enkel gärd av erkännande att påpeka, vad förändringen inom föreningen
år 1907 betytt till koncentrering och kraftsamling. Om föreningens
verksamhet i det hela men speciellt under de sista tjugu åren varit avgjort lyckosam, så
torde den viktigaste förklaringen därtill vara att söka i den anda av endräkt,
som plägat dess rådslag och handlingar. Huru nu framtiden kan komma att
utformas, skola Arbetsgifvareföreningens ansträngningar och framgångar
under den nu tilländalupna tjugufemårsperioden för alla, vilka befinna sig i den
ansvarsfulla ställningen som företagsledare, stå som manande exempel och som
levande illustration till mottot å föreningens ex libris:
Enighet ger styrka.
■4—3727/0
177
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
