Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bräncle i hennes hjärna en af dessa tankar, som födas i lifvets
mest förtviflade ögonblick, när hvarje hänsyn till människor
och människors fordringar glidit tillbaka till intet, och
människan står ensam med sig själf och med de handlingar, som
endast den yttersta nöden förstår. Det var, som om smärtan
med ens manade fram vilddjurets råaste själf Lie varelseinstinkt,
och i hennes naturs innersta A’äxte de drifter, som slumra
under lifvets hvardagssorger. Hennes händer darrade icke
längre, hennes hjärna var i detta ögonblick så klar, som om
hon fullgjort ett länge öfvertänkt beslut. Hon grep den ena
efter den andra af napparna och förde dem så långt in hon
kunde i hvardera barnets hals. Hon tryckte dem båda mot
sitt bröst och med återhållen andedrägt lyssnade hon på deras
andedrägt till dess allt blef tyst, och färgen försvann från de små
skrynkliga ansiktena. Då lade hon dem sakta, väl inlindade
ned i snön och satt länge och såg på, hur snön som ett hvitt
täcke lade sig öfver de liflösa kropparna, öfver hvilka hvälfde
sig små rundade kullar.
Med hufvudet lutadt i sina händer satt hon sedan länge
stilla, men när hon såg upp och gjorde en ansträngning för
att gå ifrån dem, då var det som påminde hon sig något, hon
hade glömt, och med knäppta händer vände hon sig mot de
små grafvarna, som nu nästan försvunnit i snön. En känsla
som om hon gjort dem godt, bemäktigade sig henne, och
från hennes läppar steg en illa framsagd, underlig bön. Det
var ord utan mening, psalmverser och bibelspråk och stumpar
af böner, hon läst som barn, blandade om hvarandra. Men
ur allt detta virrvarr banade sig slutligen begripliga ord fram,
och ensam i den kalla snön framsade hon den bön, hon hört
presten läsa från altaret, samma bön, med hvilken de gamla
Hebreerna fordom invigde sina blodigaste slagtningar.
- Herren välsigne Eder och bevare Eder! . . . Herren
gifve Eder en evig frid!
Så steg hon upp och arbetade sig ensam fram genom
drifvorna, lämnande de små, som ingen bärare längre behöfde,
att sofva den eviga sömnen i snön.
Det var sent, när hon knackade på sina föräldrars dörr,
och hur hon kommit dit, visste hon icke. Ingen var uppe,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
