Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 183 —
till rätta med sig själf, och icke ens i den gamla boken fann
hon längre någon vägledning. Ensamheten blef henne till
sist så tryckande, att hon en dag gick fram till fyren och
frågade sonen, om hon ej nu kunde få Hytta öfver till honom.
Ty nu när katten dött, nu kände hon sig ensam.
Så gick det till, att mor Karlsson kom att bo hos sin
son på gamla dagar, och så hände det också, att hon satt.
bakom gardinen i hans rum ock iakttog, när Berglund stod
ensam på planen därutanför och betraktade den nya lilla
värld, som nu skulle bli hans. Och hon varnade samma
afton sin son för det nya biträdet, därför att han hade en
så skygg och så ond blick.
:S *
$
Vintern gick. och den misstämning, hvilken från början
rådt mellan det nya biträdet ocli hans förmän, minskades
icke genom den dagliga sammanvaron. Det grof sig in i
allas sinnen, och det Mek den karakter af en dof, undertryckt
kamp, hvilken är egen för misshälligheter på en plats, där
några få människor äro uteslutande hänvisade till hvarandra.
Berglund gick ifrån början sin väg fram. utan att synas
bekymra sig om de andra. Han försökte på allt sätt göra
sig nyttig, och när han ombads uträtta något, som låg
utanför hans tjänstgöring, vägrade han aldrig. Men det låg öfver
hela hans uppträdande vid dylika tillfällen något, som syntes
visa, att han underkastade sig en förolämpning, därför att
han var van att foga sig och visste, att motstånd tjänade
till intet. Ändra kunde sätta sig till motvärn mot en
orättvisa, men lian kunde det icke, och ban lät denna känsla
utan ord synas på ett sätt, som ej kunde undgå ens dessa
enkla och föga skarpsynta människor. Han var endast
undfallande i sin ton; i hans väsen låg äfven vid de mest
krypande ord en sturskhet, som ban förteg, men aldrig dolde.
Han var okänslig för vänlighet, åt, när man bjöd honom,
drack, när man räckte honom ett glas, och stoppade sin pipa
med andras tobak, så ofta tillfälle erbjöds. Men det märktes
aldrig, att han tog emot en vänlighet som ett närmande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
