Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sven Ersson själf sitter på lnsset och håller tömmarna.
Det är en småväxt gubbe, i hvars hår och små stubbade
polisonger åren färgat många strån hvita. Hans lifliga ögon
lvsa fram under buskiga ögonbryn, och munnen har ett
godmodigt och vänligt drag, som understundom kan lysa upp
bela det något tungsinta ansigtet. Medan han rycker i
tömmarna för att mana på hästarna, skjuter ur de små gråblå
ögonen en pröfvande blick mot vester, där en ljus rodnad
täcker hela horizonten, och de öfversta skogstopparna glimma
med en gyllene glans. Han kniper belåtet ihop munnen.
Ty han vet, att denna solnedgång bådar vackert väder. Och
det vackra vädret lofvar honom, att bela skörden af torrt
och godt hö nästa kväll skall ligga i godt förvar på kullar
och i lador.
Men när sista lasset för aftonen är inbärgadt, och han
sedan med trötta, säfliga steg går öfver gården, försigtigt
undvikande den stora paddan, som efter solnedgången alltid
ligger och krälar i gräset framför grinden, får hans ansigte
ett missnöjdt uttryck, och ban ser sig upprepade gånger
omkring, liksom sökte ban någon med blicken. Han går öfver
förstugubron och lutar sig af gammal vana. när han stiger
genom dörren, går in i köket, där hustrun står vid spiseln,
och maten väntar, och utan att hälsa frågar ban, i det ban
slår sig ned öfverst vid bordändan:
— Hvar är Gustaf?
Hustrun kommer fram till bordet, med ett fat mjölgröt,
som hon ställer framför Sven Ersson. Hon är smal om
lifvet, och en liten krökning på ryggen emellan axlarna
skvallrar om ålder och arbete. Munnen är något hopfallen, men
ögonen lysa blanka och kloka fram under ett hår, som
ligger slätt och mörkt under en smutsad hufvudduk.
- Han är väl inte hemma än, säger hon och går
* sakta tillbaka till spiseln för att inte framkalla en ordväxling.
Och uttrycket i Sven Erssons ansigte blir mörkare.
Han biter ihop tänderna och suckar, ta’r tag i skeden, men
lägger den af gammal vana ifrån sig igen, och med ett
bistert uttryck i sitt ansigte och rynkade ögonbryn, läser han
mumlande en kort bön, innan han stillar sin hunger.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
