Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 423
tideu, att det skulle så gå. Sophie trodde honom, och han
såg så olycklig ut, när han talade, att det blef hon, som
måste trösta honom. Och i det hon ansträngde sig för att
lifva upp honom, slog hon också bort sina egna tankar.
— Vi får vänta och se tiden an, sade hon till sist.
Karl Johan hade följt med henne ner i ängen. Genom
den kom man ned till en liten vik, och där låg båten gömd
bakom udden. Det var knoppar på hasseln, fjorårets blad
prasslade under deras fötter, och vårsolen lyste blidt och
varmt ned öfver blåsipporna, som växte upp ur det torra
gräset. 1 ekarna kvittrade småfåglarna, medan de drogo
ihop till sommarbo, och långt borta i skogen skrek
gröngölingen.
De gingo båda tysta en stund, Sophie höll Karl Johan
i hand, och hennes ansigte hade fått ett gladare uttryck.
— Jag tar ändå aldrig nå’n annan än dig, sade lion.
Då stannade Karl Johan och såg stint på henne.
— Är det säkert? sade han.
— Det vet du väl, svarade flickan.
— Då fins det bara ett sätt, sade Karl Johan
beslutsamt och tog hennes arm, medan de gingo vidare. Han såg
rätt framför sig, rädd, att ögonen skulle förråda hans tankar.
Sophie förstod honom och blef röd. Men hon drog
inte undan sin arm, och när de skiljts åt, och Karl Johan
blef ensam, var ban så glad, att han hvisslade för sig själf,
medan ban skyndsamt följde gångstigen hemåt.
Men det var inga kärleksdrömmar, som uppfylde honom.
Han tänkte på, när han nästa gång skulle tala med Pehr
Ohlsson. Och om aftnarna tog Karl Johan ofta båten ocb
rodde öfver till Nämdö.
Karl Johan gick och tittade på Sophie, så ofta de
träffades, så att Sophie blef ond och slog efter honom och sa’,
att han var otäck. Men det var bara för roskull, tyckte
Karl Johan. Och se på henne, måtte han väl åtminstone
få. Det kunde inte en gång Pehr Ohlsson neka honom.
Karl Johan var i det bela vid ett utmärkt humör hela
sommaren. Han var lika glad, antingen solen sken, eller det
rägnade, och när han stod vid disken, skämtade ban med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
