Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 12 —
i torpet på andra sidan skogen. Hennes far hade dött
under den tid hon tjänade hos Bergens.
Karin sörjde emellertid inte för det. Hon var så viss,
att Jan skulle vara henne trogen, och om sommaraftnarna
träffades de altid vid den stora stenen som låg under de
höga granarna midt emellan hennes och .Jans hem, Ty hem
till henne var han rädd för att komma. Det kunde snart
spörjas ut öfver bygden, och så kunde det ryktas om det,
så att hans mor också fick höra det, och det var han rädd för.
Karin hade märkt på en tid, att Jan såg modstulen ut,
och hon förstod, att det kom sig af, att de voro elaka vid
honom i hemmet, ocli det gjorde henne så ondt, men hon
kunde ej göra annat än att vara dubbelt kärlig vid honom
i stället. Och hon had honom många gånger, att ban skulle
inte tänka på henne, men då svarade han altid, att han
blef olycklig för hela sitt lif, om han inte fick henne.
Så var det en söndag. De hade tagit af ny råg och
bakat lördagen förut, ’ och hon var ensam i kyrkan. Och
när hon kom ut i solskenet på kyrkbacken, hörde hon, i det
hon gick genom folkhopen, som långsamt skred utför de
skrofliga stentrapporna ned mot vägen, en bondflicka, som i
hviskande ton sade till en annan, att Jan Nilses fästmö skulle
komma från socken bredvid i nästa vecka med sin mor för
att se sig före, och att giftet var så godt som afslutadt.
Hon kunde inte få tala vid Nils, för ban hölls med
att sela på hästarna. Men när han fick se henne, lät ban
hästarna stå och gick fram till henne och bad henne möta
sig vid stenen nästa morgon. Och så gick ban ifrån henne
igen, och hon gick hem. Men hon tänkte inte als på
det hon hade hört, och när morgonen kom, kände hon sig
inte ens ängslig till mods.
Det luktade så friskt i skogen, fåglarna kvittrade lifligt
ocli daggen låg solbeglänst och glittrande klar öfver gräs och
barr. Hon gick lätt fram på den smala skogstigen, där det
var så godt för fötterna att gå, och det sjöng inom henne
på tusen klara, kvittrande melodier.
Men när hon kom fram till stenen, brände det till i
henne så häftigt, att hon blef knäsvag. Hon hörde någon,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
