Samlade bygdehistorier / 14 (1900) Author: Thure Sällberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Källarmästaren i Skrikebo

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

lillefinger en gång? Nähä du, Isak lelle, ja’ vell knappast ta’
i dej mä en tång, rätt så hög ämbetsman du ä’!

På det viset bjäbbade käringen, och till sist blef Isak
så pass, att han rent af höll på att krevera af ilska, hvilket
ingen kan undra på.

När då Lisa tyckte, att han lidit nog, slängde hon ner
en byktafla och en
såstång i källaren och
menade att Isak, som
vore en sådan karl och
matador och
fjärdingsman, nog skulle taga
sig opp i ljuset
medelst de sakerna.

Det gjorde han
också. Men när han,
blodig om munnen, kom
ut på gården, var han
så anfäktad af ilska
och förargelse, att han
bestämdt inte visste
livad han gjorde, utan
högg käringen i
kalufven och började ramla
på henne utefter
ryggtaflan med käppen det
värsta han förmådde.

Ill. G. Stoopendahl Började ramla på henne utefter ryggtaflan.

Och det var ju inte
mer än rättvist och bra
och väl förtjänt.

Men olyckan var den,
att grannkvinnan och hennes piga stodo i sin kålgård och
åskådade dansen. Och fastän de tyckte, att det var roligt
och godt nog åt Lisa, så voro de i alla fall ett par goda vittnen.

Det var emellertid inte det värsta för Isak, att han, när
Petter kom med stämning för hemgång, nödgades muta ner

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>