Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En tulldebatt i Skvaltaby kvarn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Huru det nu egentligen förhåller sig med Josops vett,
är inte så godt att afgöra, men faktum är, att patron, som
äger tullkvarnen nere i Skvaltaby och åt hvilken Josop mal
för tredjedelen af tullen, själf påstår, det mjölnargubben är
ett underverk af dumhet.
— Annars vore han inte så ärlig. Han är så
förhärdadt dum, att han inte har vett att lura hvarken mig
eller mäldfolket, och en sådan karl är ovärdelig! plägade
patron säga.
Ett dylikt tal låter konstigt, men det är kanske inte
så oriktigt ändå. Åtminstone ser det ofta ut, som om man
rent af sökte ut trindskallar till att sätta på viktiga poster.
Sant var emellertid, att Josop gick där nere och skötte
sin kvarn som en dunderkarl. Inte upplyfte han just sin
mun till mycket tal med mäldfolket, men så ofta det skedde,
kom det alltid något konstigt ur honom.
För min del hörde jag till det parti, som höll före, att
Josop inte var så dum som han gaf sig ut för, och den
uppfattningen fick jag en gång, då några syndaträlar fyllt
honom.
Rätt som han gick där i fyllan och kastade korsben
samt dråsade utför trappan, kom, min själ, patron dit och
fick se hur Josop vände sig.
— Bevars väl, jag tror att du är ösfull, ditt kreatur!
röt han.
— Fuller? Nänä men, dä ä’ inte så väl heller, patron
lelle! Ja’ ä’ bara lite ömfotad! svarade Josop och raglade mot
kvarnkammardörrn, så att det skrällde i hela inrättningen.
Patron kunde inte annat än grina och gå sin väg.
Nå, en kväll strax efter det spannmålstullen gått
igenom, var kvarnen rätt talrikt besökt af folk, och en del
af dem skulle stanna hela natten för att få malet med sig
hem. Dessa senare sutto vid långvedsbrasan i
kvarnkammaren och språkade om bå’ nytt och nattagammalt, som
man säger. Att talet också vände sig kring det »betröckta
jor’bruket» faller af sig själf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
