Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förlorade »bataljer»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och gick det därvid så lyckligt till, att hans näsa
sprang upp, så blef den gamle processmakaren rent af
strålande, ty då fick han ju lite blodvite att ståta med,
kantänka.
— — — — — — — — — — — — — — — — — — — —
Och dock hade Sven Månsson en gång, sades det, varit
en hygglig och fridsam karl, han som andra, ända till dess
han förlorade de fatalier, vid hvilka han fäst sina största
och bästa förhoppningar.
När han var mellan tjugo och trettio år, hängde hans
hela själ fast vid rusthållarns Mari i Stampen, och det
troddes allmänt, att han skulle få henne, fast han aldrig
kom sig för att med ens göra slag i saken medelst ett
ärligt giftermål.
Så kom den nye orgelnisten och skolläraren och stack
emellan, passade sin tid och knep henne.
— Men ja’ hade ju ditt löfte i förväg? snyftade Sven,
då han träffade Mari efter hennes förlofning.
— Jaha, men du fullföljde ju inte, utan nu har du
förlorat dina fatalier! sade flickan.
— Jaså, har ja’ förlorat mina »bataljer»? mumlade
Svenstackarn och gick sin väg.
Ifrån den stunden greps han af illvilja och hat mot
alla människor och hade inte tanke på annat än att göra
folk ledsamheter och ohägn.
Orgelnisten, som anammade hans Mari, skaffade han
rysansvärdt mycket omak på halsen samt förföljde honom
i hvarenda vrå, han kunde komma åt.
Där hölls aldrig en stämma i socknen, vid hvilken
någon fördel tillerkändes orgelnisten, utan att Sven sökte
öfverklaga och vräka beslutet, och om han rätt inte kom
någon väg med sitt krånglande, så förorsakade han likväl
med detsamma tidsutdräkt, förargelse och till och med chikan.
En dag, när orgelnisten mötte Sven ensam ute på
vägen, tyckte han, att tillfället var särdeles gynnsamt att ge
honom betaldt för gammal ost.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>