- Project Runeberg -  Samlade bygdehistorier /
224

(1900) [MARC] Author: Thure Sällberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blåsippa

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hufvud och böjde sig ner och kysste henne, hvilket han
gjorde gång på gång, slog hon armarne om halsen på’n och
skalf som löfvet på aspen, hvarunder de sutto — och — —
ja — jag kan inte tala om mer.

*



Inte så särdeles långt efteråt började vår »Blåsippa»
märkbart vissna. Hon kade tittat för högt, alldeles för högt,
tills hon fått smuts i ögonen, smuts, som skafde, och så
måste de omsider börja rinna både natt och dag.

Och dessa beständiga flöden gjorde dem matta och
glanslösa, ja, nästan färglösa. Det blå i dem, som så dårat
oss, förbleknade allt mer och mer, och framåt eftersommarn
sa’ Sven en gång:

— Jag stal mig här om sisten till att få se Gretastackarn.
Vet ni, blåsippan håller på att bli en hvitsippa.

*



Framåt hösten skulle vi en kväll fram till herrgården
för att hurra, när unge baronen kom hem med sin rika
brud, hvilken han skaffat sig i Göteborg.

Uppåt hela allén brunno marschaller, och vid
uppkörsvägen var en stor äreport. Där skulle vi stå och hurra,
när de unga kommo framsprängande. Och för att vi skulle
göra det med kläm och gamman, fingo vi dricka punsch, så
att det stod härliga till.

Gu’ vet, huru vi ändå kunde hurra för honom, som för
oss brutit det grannaste blomster vi hade en gång i vår
enkla dal. Men det var väl punschen, som gjorde’t.

Det var väl också den, som åstadkom att vi kunde gå
och sjunga på hemvägen, så att det skallade vidt omkring.

Utan att tänka på’et fortforo vi att tralla, när vi gingo
förbi grinden öfver vägen upp till Nyby.

Men precis som vi voro midt för vägskälet, stötte vi
tillsammans med gamla Märta i Åbo, som kom uppifrån
gården med en lykta i handen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 18:11:18 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sambygd/0224.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free