Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inför afgrundsfursten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tillflykten var mycket treflig och mycket inbjudande
för trötta jägare.
Också slogo vi oss med stort välbehag ner i stugan.
Kamrern satte sig på soffan vid sidan af fönstret, Johansson
vrok sig ner vid spismuren och jag själf tog säte och stämma
uti en stol i närheten af potatishögen på golfvet
Så sutto vi och kysste våra jaktflaskor samt pratade
historier och ljögo för hvarandra på jägarmanér.
Särdeles var kamrern alldeles förbanskad med sitt
ljugande. Och jag gaf honom, förstås, inte mycket efter, min
syndare. Men nu är det slut med den saken. Ty om jag
inte blef helt och hållet omvänd af det, som nu hände och
som jag strax ska’ berätta, så hade det åtminstone så pass
inverkan på mig, att jag aldrig hädanefter, såvidt i min
makt står, ska’ låta något ljugande komma mig till last.
Midt under det vi alltså sutto där i all sköns trefnad
och lugn, ty barnen hade omsider somnat i sängen, brakade
fönstret sönder och in genom detsamma flög ett vidunder,
som liknade en stor svart bock.
Kreaturet susade in såsom en rem med den
benställning, som en prima kapplöpningshäst använder, då han tar
ett svårt hinder. Men hufvudet höll det bakåtlutadt, så att
de alnslånga svarta hornen lågo utefter ryggen på’n!
Sådant kom vilddjuret in, under det glasskärfvor yrade
såsom ett hagelväder rundt om öronen på oss.
Detta ögonblick var det högtidligaste i mitt lif och det
skall aldrig gå ur mitt minne eller sinne.
I första förskräckelsen tänkte vi nog på ingenting. Men
när vi efter ett par sekunder flngo se det svarta djuret stå
midt på golfvet och med vidöppna ögon glo än på den ena
än på den andre af oss, insågo vi genast, att det var den
gamle pocker, som i ett vilddjurs skepnad kommit i och
för vårt snara anammande. Och vi kunde väl inte tro
annat.
— Välsignade skam, flämtade jag, låt dig nöja med
kamrern och med Johansson. De äro mera mogna än jag,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
