- Project Runeberg -  Samlade bygdehistorier /
487

(1900) [MARC] Author: Thure Sällberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Höst

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

skulle de få vänta till våren med giftet, ty det var så ondt
om bostadslägenheter i närheten af sågen.

Det var icke underligt alltså, om Hanna, när så viktiga
underrättelser väntade henne, skyndat till mötesplatsen i mer
än vanligt god tid.

Där stod hon, som sagdt, i skum, kall och regnig kväll
och väntade glad på honom, som hon hållit af allt sedan
hon var barn och älskat allt ifrån den stund hon begrepp
hvad kärlek var.

Plötsligt stannade sågverket där nere en liten stund
innan timmen ännu var full, och Hanna förnam ett
underligt sorl och skrik från sågbacken.

— Något har gått sönder! tänkte hon och väntade att
snart få se A’gust vigt klättra upp för sluttningen.

Men det dröjde och dröjde. Ingen A’gust kom och
till sist kunde hon icke berga sig, utan ilade ner till
sågverket och trippade fram mellan de stora brädstaplarne
därnere.

Där stodo dystra grupper här och hvar.

— Gack inte in du! ropade en gammal man åt henne
och sökte hålla henne tillbaka.

Men det var någonting som mäktigt dref henne in i
stora såghuset. På dess tröskel sökte man ånyo hindra
henne från att gå ditin, men hon gled förbi väktaren, och
om en sekund stod hon i den dystra krets som slutit sig
kring det af en kanttrissa rysligt stympade liket af en
ung man.

— Stackars, stackars barn! mumlade arbetarne

Men själf sa’ hon aldrig ett ord. Folket menade, att de
aldrig skådat någonting så blekt, som hennes ansikte blef,
när hon fick se den rysliga synen. Skrika kunde hon inte,
gråta inte häller. Hon bara såg en stund på de kära
dragen.

Se’n gick hon.

— Hon fick hjärtkramp! sa’ arbetarne.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 18:11:18 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sambygd/0487.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free