Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bönhörd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ett stycke upp från sjöstranden ligger på östra sidan
ett litet hemman, som kallas Fågelsången, och alldeles midt
öfver viken på motsatta stranden har man en ungefär lika
stor gård, som heter Ugglekull.
Det är väl inte mera än ett par bösshåll mellan ställena
fågelvägen öfver, och vill man anstränga sina skrikverktyg,
kan man då godt från förstugutrappan på ena gården prata
med folket midt emot.
Men det hade inte händt på mången god dag, ty
gårdsboarna hade inte på öfver 20 års tid haft något hopahang,
utan det såg mera ut som om de hatat och afskytt
hvarandra. Till den grad undveko de all ömsesidig beröring.
De, som kände till paschasorna i orten, kunde nog också
tala om, hvarför de inte sökte hvarandras sällskap, men det
fanns ingen, som hade ett ondt ord att säga om någondera
parten, ty det bodde ett reelt och bra folk både i
Fågelsången och Ugglekull.
Men det var, sades det, på det viset, att för en tjugo
år se’n eller så hade Erik i Ugglekull och Sven i
Fågelsången, som på den tiden voro unga och goda bussar,
samtidigt skolat öfvertaga hemmanen efter sina föräldrar och
förty på en gång börjat se sig om efter hvar sin hustru.
Och när det så kom allt omkring, hade de, minsann,
råkat att tycka om samma flicka, nämligen Stina i
Paradiset.
Erik hade varit bekant med henne litet längre än Sven,
och honom tyckte hon mest om och han fick hennes löfte
också. Så de voro öfverens och säkra om att tillsammans
bli husbondefolk i Ugglekull.
Men Jonas i Paradiset, far hennes, var en af de där
gamla tjurviggarne, som ingen människa kan få bukt med,
och han fick plötsligt i sitt hufvud, att Stina ovillkorligen
skulle till Fågelsången.
Och därvid blef det.
— Dä’ ä’ omöjligt, ja’ kommer där aldrig, för ja’ hör
te’ Erik! grät Stina och var alldeles förtviflad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
