Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bönhörd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det var mörkt och svårt att få fatt i den drunknande, så
det var med nöd han fick honom upp med lifvet.
Detta lyckades emellertid, och han bar sedan in honom
i sin gård och ägnade honom en vård, som om det varit
— hans eget barn. Och häri understöddes han äfven af
sin dotter.
När det sedan spordes, att Erik i Ugglekull dragit Johan
i Fågelsången ur viken, sa’ folket:
— Jaha, det var ingen närmre till det än han.
Men ifrån den betan hände det inte så sällan, att
Johan satte öfver vattnet och slank hän till Ugglekull om
kvällarne.
Erik blef så nyter som en morgonmjölk i synen, när
pojken kom, och mor i Fågelsången hade ingenting emot
visiterna, ty hon trodde, att det var Erik, som drog honom dit.
Men en vacker dag slog det ned som en blixt i de
båda hemmen, att Johan och Ugglekullsflickan älskade
hvarandra.
Sven och Eriks hustru hade ingenting emot det, utan
togo saken lugnt; men Stina och Erik blefvo liksom stela
af förskräckelse. De försökte nog allt hvad de förmådde,
att skilja dem åt, men det såg ut som kärleken mellan de
unga blott tilltagit i styrka i proportion efter de hinder,
som restes upp mot densamma.
De stackars barnen kunde inte begripa hvad som i en
hast kommit på, emedan den enes far och den andres
mor blefvo ifrån sig, när de talade med dem om sina
känslor.
Erik vardt gråhårig på mindre än tre veckor och Stina
i Fågelsången blef som en hamn.
— Nu hade de minsann fått att ryckas med, stackars
människor. Den ena ledsamheten ä’ inte lik den andra,
och hva’ ska de nu ta’ sej till! menade de af grannfolket,
som kände till Eriks och Stinas ungdomshistora.
Det gick emellertid inte att få de unga att glömma
hvarandra. Det var ju så nära tvärs öfver viken, bara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
